Håkan Sterky - biografi

Utarbetad 2007 av Johan Martin-Löf på uppdrag av Svenskt Biografiskt Lexikon.

Den färdiga artikeln återfinns på SBL:s hemsida

0           Sammanfattning

Håkan Sterky föddes vid sekelskiftet 1900 i en borgerlig ämbetsmannafamilj i Stockholm. Han tog studenten vid första världskrigets slut och gjorde sedan militärtjänst. Han blev civilingenjör i Stockholm och studerade ett drygt år i USA.

     Yrkeskarriären hade sedan tre olika skeden. Fram till 1937 hade han ett antal anställningar i svensk industri med inriktning på radio- och teleteknik. Han var sedan under en femårsperiod i den akademiska världen på KTH som professor i telegrafi och telefoni och även rektor. Slutligen blev han generaldirektör för Televerket och verkade där i nära ett kvarts sekel fram till sin pensionering. Han gjorde då betydande internationella insatser.

     Vid sidan av sina yrkesbefattningar hade Sterky också en lång rad andra engagemang i akademier, föreningar, utredningar, råd mm. där han gjorde imponerande insatser på en rad områden med anknytning till ny teknik och dess användning i samhället. Han ägnade även ungdomen ett särskilt intresse.

     Sterky var reslig och hade en imponerande arbetsförmåga. Han var en stark och respektingivande personlighet, som hade lätt för att ta initiativ och få saker uträttade både nationellt och internationellt. Han förblev aktiv och energisk till hög ålder. Håkan Sterky blev 92 år gammal.

1           Familj, barndom och skolår

Fadern Carl Edvard Sterky var jurist och krigsråd i Arméförvaltningen. Modern Hilma Almén var dotter till generaldirektören i medicinalstyrelsen August Almén. Farfadern Viktor Ludvig Sterky var kanslist vid Kommerskollegium.

     Familjen Sterky bodde på Östermalm och skaffade sig vid seklets början ett stort sommar­ställe i Tyresö-Brevik söder om staden. Där bodde en rad familjer med många barn, som umgicks flitigt under sommarloven.

     Håkan Sterky föddes år 1900 som den äldste i en skara av sju syskon. Den unge Håkan stiftade 1909 bekantskap med telefonväsendet vid besök på den lilla lokala telefonstationen i Tyresö-Brevik. Han visade under skolåren ett starkt intresse för den framväxande radiotekniken och läste vad han kom över om Marconi, Edison och Lars Magnus Ericsson samt deras uppfinningar.

     Sterky gick i gymnasiet under första världskriget i det då alldeles nybyggda Östra Real, ritat av Ragnar Östberg, Stadshusets arkitekt. Han tog studenten på våren 1918 med toppbetyg och gjorde sedan sin militärtjänst vid fälttelegrafkåren, där han fick kontakt med radio- och teleteknikens praktiska tillämpningar. Han blev reservofficer 1920.

2           Studieåren

1919 började Sterky på elektrolinjen vid KTH och hade bl.a. professor Henning Pleijel som en entusiasmerande lärare. Pleijel var professor i teoretisk elektroteknik på KTH 1913-33 efter att tidigare ha varit föreståndare för telegrafstyrelsens provningsanstalt. Sterkys examensarbete gällde isolerade och jordade stags inverkan på strålningen från en antenn, ett ämne av praktisk art. Han fick sin civilingenjörs­examen på våren 1923.

     Radiotekniken stod vid denna tid på tröskeln till en ny epok som innebar utsänd­ning av ljudprogram till allmänheten. Denna nya tjänst fick namnet rundradio efter en pristävling i Svenska Dagbladet, som vanns av en annan lovande ingenjör, Edy Velander, senare direktör på IVA.

     Rundradion fångade i hög grad Sterkys intresse och han var som teknolog på hösten 1922 en av initiativtagarna till Svenska Radioklubben, som bildades 1923 för att sprida kunskap om tekniken att bygga radiomottagare för hemmabruk. Han skrev sin första bok som handlade om rundradio. Han fick också sin första anställning på hösten 1923 på ASEA:s avdelning för installationsmateriel, som levererade komponenter till den svenska radioindustrin.

     Emellertid ville Sterky utbilda sig vidare och fick ett stipendium av Sverige-Amerika stiftelsen, som möjliggjorde att han for till USA på nyåret 1925. Han studerade vid Harvard University i Cambridge, Massachusetts bl. a. för prof. Kenelly, expert på jonosfärens reflekterande skikt, och avlade sin examen på hösten 1925. Han hade en kortare anställning på ett amerikanskt radiolaboratorium under hösten 1925.

3           Anställningar i industrin

Vid hemkomsten på våren 1926 fick Sterky anställning vid Vattenfallsstyrelsens laboratorium i Älvkarleö hos Edy Velander. Där utvecklade man teknik för att kommunicera per långvåg via kraftledningarna med reparatörer ute på linjen. Dessutom ägnade man sig åt fjärrmätning och överförde data om vattennivån i kraftverksdammar till den centrala driftsledningen i Stockholm via kraftledningarna och telefonnätet.

     På hösten 1927 övergick Sterky till den telefontekniska avdelningen på Svenska Radio AB, SRA, där han var konstruktionschef hos Mauritz Vos. Företaget var delvis ägt av LM Ericsson och levererade bärfrekvenssystem för telefoni­överföring till LME. Vos och Sterky fick Teknologföreningens Polhemsmedalj 1930.

     På våren 1931 övergick Sterky från SRA till LM Ericssons forsknings- och utvecklingsavdelning för transmissionsteknik. Där byggdes vid denna tid upp en grupp med hög teoretisk kompetens när det gäller konstruktion av elektriska filter. Dessa behövdes för uppbyggnad av flerkanalsystem, som kunde öka överförings­kapaciteten på telefonledningarna. Denna typ av produkter var viktiga för LM Ericssons utveckling under 1930-talet, efter de svåra påfrestningarna av Kreuger­kraschen 1932.

     Under arbetet vid LM Ericsson skrev Sterky på nätterna sin doktorsavhandling, som handlade om anpassning av elektriska filter. Han disputerade på våren 1933 med prof. Henning Pleijel som förste opponent. Avhandlingen renderade honom en docentur vid KTH på hösten 1934. Han hörde till den första kullen av teknologie doktorer i Sverige.

     På senhösten 1933 blev Sterky chef för LM Ericssons konstruktionsavdelning och stannade där till medio 1937.

     Sterky beviljades ett tiotal patent på uppfinningar av elektroteknisk art.

4           Anställning vid KTH

1937 blev Sterky tf professor i telegrafi och telefoni vid KTH. Han blev ordinarie professor på senhösten 1939 efter en utdragen procedur föranledd av ett över­klagande av tillsättningen från Torbern Laurent, en kollega från LM Ericsson. Den senare anförde att han ansåg sig ha större djup i sina meriter än Sterkys breda men grunda. Överklagandet ogillades och Sterky fick professuren, där Laurent sedermera efterträdde honom. Sterky blev också prorektor och t.f. rektor vid KTH 1942. Sterky var med sitt ungdomliga, entusiasmerande och informella sätt en uppskattad professor.

5           Anställning vid Televerket

På hösten 1942 blev Håkan Sterky rekryterad som generaldirektör för Telegraf­verket. Han var den yngste generaldirektören genom tiderna och han efterträdde Helge Ericson, som endast hade innehaft posten sedan 1938. Denne blev chef för LM Ericsson, där han i sin tur ersatte Hans Th. Holm, som hade sanerat företaget efter Kreugerkraschen.

     Telegrafverket ställdes under krigets kristid inför försörjningsproblem, men det besparades de stora skador som drabbade de flesta andra länder i Europa. Sterky var mån om att hjälpa sina nordiska kolleger under krigets påfrestningar.

     Medan telegramtrafiken avtog ställdes Telegrafverket efter kriget inför flera nya stora utmaningar. För telefonnätet gällde det att fortsätta automatiseringen och samtidigt bygga ut långdistans­kapaciteten med hjälp av koaxialkablar, som kunde transportera hundratals samtal i varje kabel. Därefter följde en begynnande utbyggnad för datatrafik när data­maskiner började tas i bruk i näringslivet. För rundradion gällde det utbyggnad för ett andra radioprogram, till en början med trådradio och sedan med FM-radio. Sterky var initiativtagare till bildandet av Nämnden för televisionsforskning år 1947. Den inledde experiment vid KTH. Television infördes som en reguljär tjänst i mitten av 1950-talet.

     Allt detta var värdiga uppgifter för teknikentusiasten Sterky. Han ledde sitt verk med stor energi och framsynthet. Han var intresserad av framtidsfrågor och formulerade vad han kallade tele-visioner. Han var synnerligen aktiv i internationella sammanhang, globalt, regionalt och nordiskt.

     Inom ITU, Internationella Teleunionen, ledde han den svenska delegationen vid ett antal stora möten och anlitades gärna som ordförande. Hans kunskaper, skarpa intellekt, humor och ledarinstinkter gjorde honom till en mycket respekterad mötesordförande.

     Det europeiska samarbetet på teleområdet tillkom på Sterkys tid. I Europarådet och inom Kol- och Stålunionen diskuterades på 1950-talet skapandet av ett regionalt europasamarbete i en vidgad krets utanför de sex stater som utgjorde kärnan i EG. De nordiska förvaltningarna tyckte att det räckte med ITU och förhöll sig avvaktande, speciellt inför tanken på ett regeringsorgan. Men Storbritannien och Schweiz tryckte på om behovet av ett nordiskt deltagande och när det visade sig att projektet skulle bli av, så tog Sterky initiativ till nordiska diskussioner om ett gemensamt agerande. De nordiska förvaltningarna gick också med när CEPT, Conférence Européenne des administrations des Postes et Télécommunications, bildades på hösten 1959 i Montreux.

     Sterky var därefter inte sen att utnyttja de möjligheter som erbjöds. Han föreslog 1960 att CEPT skulle ta upp frågan om användning av satelliter för interkontinental kommunikation. En särskild arbetsgrupp grupp sattes upp 1961 för att studera olika satellitsystem, göra prognoser för trafikbehov samt förbereda diskussioner med USA om drift av satellitförbindelser. Sterky tog ett nytt initiativ i december 1962 som ledde till en särskild grupp för att förbereda förhandlingar med USA. Detta ledde i sin tur till att frågan om samarbete med USA lyftes upp till regeringsnivån och den europeiska regeringskonferensen för telekommunikation via satelliter, CETS, bildades på våren 1963. Den kom att spela en aktiv roll i bildandet 1964 av provisoriska Intelsat, som blev den första globala organisationen för telesatelliter. Sterky engagerade med sitt tekniska intresse i hög grad Televerket bland pionjärerna när det gällde att utnyttja satelliter för telekommunikation. Han hörde själv till dem som allra först själv prövade den nya tekniken för samtal över Atlanten.

     I det nordiska samarbetet togs satellittekniken upp 1961 och året därpå bildades STSK, den skandinaviska telesatellitkommittén. Samarbete etablerades med Chalmers radioobservatorium på Råö, som vid denna tid sökte pengar från Malmfonden för en utbyggnad med stora riktantenner. Dessa kunde inta bara utnyttjas för radio­astronomi utan också för mottagningsexperiment med de telesatelliter som av USA sändes upp från 1962 och framåt. STSK omvandlades till ett nordiskt samarbete NTSK år 1967 när Finland anslöt sig. Arbetet på Råö lämnade värdefulla erfarenheter inför uppbyggnaden av den nordiska jordstationen för Intelsat i Tanum, som stod färdig 1971, när Sterky redan gått i pension.

     Sterky var också pionjär när det gäller datatrafik. Han insåg tidigt att databehandling skulle kräva överföring av data till och från de stora datamaskinerna. Han låg bakom ett förslag till ITU 1959 om att bilda en studiegrupp för dataöverföring och beslut fattades i New Delhi 1960. Det gällde i första hand trafik via telefonnätet, vilket då var det nät som hade stor räckvidd. Samarbete inleddes också med andra inter­nationella organ som ISO och med dataindustrin om olika standardiseringsfrågor.

     Vid pensioneringen 1965 hyllades Sterky från många håll för sitt sätt att leda verket under nära ett kvarts sekel.

6           Övriga aktiviteter

Sterky var vid sidan av sina huvudsakliga arbetsuppgifter synnerligen aktiv på många andra håll. Han var en entusiastisk föreningsmänniska.

     Han utredde rundradions framtid under krigsåren och ägnade sig åt national­kommittén för vetenskaplig radio efter kriget. Han var ordförande i styrelsen för FOA under de första tio åren från 1945-54 och satt i styrelsen för AB Atomenergi 1947-68. Han satt i styrelsen för IBM Svenska AB 1966-71.

     Sterky blev ledamot i fyra svenska akademier, Ingenjörsvetenskapsakademien 1941, Krigsvetenskapsakademien 1944, Vetenskapsakademien 1945 samt Vetenskaps­societeten i Uppsala 1951, vilket visar på bredden av den respekt han åtnjöt. Han var preses i IVA 1963-65, fick IVA:s stora guldmedalj 1969 och blev hedersmedlem 1981. Han var en aktiv mötesdeltagare under lång tid och försummade inte att göra sina åsikter hörda i diskussioner.

    Sedan 1930-talet var Sterky aktiv i Teknologföreningen och deltog i både debatter och festligheter. Han var ordförande där 1949-51 och blev hedersledamot 1957. Han var även ledamot i Tekniska Museets styrelse 1942-76 och var ordförande i Tekniska Museets Vänner. Sterky höll kontakt med teknologerna på elektro­sektionen på KTH och deltog med glädje i studentlivet.

     Sterky var också intresserad av ungdomsfrågor och blev ordförande i Scout­främ­jandet 1944. Sterky var inspektor i sin gamla skola Östermalms Läroverk 1946-58. Där hemförlovade han varje våravslutning lärjungarna med några uppfordrande ord att nyttja det förestående sommarlovet på ett förnuftigt sätt.

     Sällskapet SHT var han mycket trogen under alla år.

     Sterky belönades med ett stort antal dekorationer och andra hedersbevis.

7           Privatliv och fritid

Håkan Sterky bildade familj i början av sin yrkeskarriär. Sommaren 1927 gifte han sig med Kerstin Tottie och paret fick tre barn, Barbro f. 1928, Göran f. 1930 och Ragnar f. 1932. Trots en tung arbetsbörda sökte han planera sina arbetsdagar så att han kunde hålla kontakt med familjens medlemmar.

     Familjen skaffade sig ett sommarställe på Fågelbrolandet 1936 och uppförde en sportstuga efter ritningar av arkitekten Gunnar Heimbürger. Huset var i kontrast mot barndomens sommarställe på Tyresö-Brevik spartanskt och saknade el, telefon och moderna bekvämligheter. För Håkan Sterky var det den fasta punkten för semester och fritid. Han var händig och hans avkoppling var reparationer och underhållsarbete. På äldre dagar knöt han ryamattor och ägnade sig åt silversmide.

     I ungdomen var han aktiv i skytterörelsen i skolan. Han spelade badminton med sin hustru fram till 1950-talet. Under kriget for han med familjen på fjällfärder, ofta under primitiva förhållanden.

     Som person var Håkan Sterky hederlig, rättrådig och arbetsam. Han var ekonomiskt lagd och höll god ordning på sina utgifter.

8           Källor och litteratur

Åter till senITels förstasida.