Tal till kvinnan

Jag har blivit ombedd att hålla talet till Kvinnan, med den moti­ve­ringen att jag ju hade läst psykologi. Det är en farlig uppslagsände – om jag gav mig hän åt en kritisk analys skulle jag kanske beröva de närvarande männen deras sista dyr­bara illusioner, och jag skulle riskera att bli strypt i kulisserna, som “the man who knew too much”. Men jag skall försöka ta lätt på uppgiften och lämna romantikens blåsippa orörd.

Jag har nyligen som kurslitteratur läst en bok om differentiell psyko­logi av amerikanskan Anne Anastasi, och det faller sig därför naturligt att där stödja sig på kap.14 ”Sex differences”. Att könen är olika kan man läsa sig till på många ställen i litteraturen. Jag kan t.ex. hänvisa till Falstaff Fakir, som ger följande råd:

 ”Vid dans bör parterna befinna sig i var sitt rum och på sin höjd kasta upp­­muntrande blickar på varandra genom den öppna dörren. På så vis und­viker man den farliga beröringen mellan de varandra så olika könen”.

Den moderna forskningen har dock visat att skillnaderna mellan könen i de flesta avseenden är förvånansvärt liten, något som vid tillfälle lär ha föranlett en kommentar i franska parlamentet (Vive la difference!).

Jag skall heller inte uppehålla mig vid de biologiska skillnaderna – de torde vara välbekanta för varje läsare av den moderna litteraturen, särskilt den svenska. Men hur stor är då skillnaderna mellan mannens och kvinnans själsliv? Ja, först måste man komma ihåg att en skillnad i medeltal mellan två grupper ändå kan inne­bära att gruppernas egen­skaper till stor del täcker varandra. Skillnaden mellan en dam och en herre vid detta bord beror i första hand på att de är två skilda mänsk­liga individer, i andra hand på att de råkar vara av olika kön.

Det finns alltså egentligen inga typiskt kvinnliga egen­skaper. Man kan bara notera att flickorna i skolan är bättre än pojkarna och särskilt då i upp­fattnings­förmåga, minne och verbala färdigheter. Allmänt anses kvinnorna vara mera framstående i artistiskt och estetiskt avseende och mera emotionella.

Utan att precisera alla dessa specifika egen­skaper kan man ändå få fram egen­skapsprofiler som anses typiskt manliga eller kvinnliga. I en amerikansk studie har man matchat sådana profiler mot olika yrken och graderat dem efter manlighet och kvinnlighet. Resul­­tatet är en smula överraskande: högst upp på skalan för manlighet kommer ingenjörerna! Advokater och läkare ligger lägre, och lägst ligger journalister, konstnärer och präster.

För kvinnornas del kommer lärarinnor lägst, dock inte under skalans mittpunkt. Högre upp kommer sjuksköterskor, husmödrar, konst­närer och stenografer. Mest kvinnliga av alla är slutligen – ja, vad tror ni –   domestic servants (om sådana finns)! Detta speglar väl den gamla upp­fattningen att kvinnans plats är i hemmet. Det finns kanske fort­farande män som anser att kvinnan skall stå vid spisen och föda barn!

Naturligtvis är sådana bedömningar starkt kulturbundna, liksom de könsroller som kvinnor och män i allmänhet spelar. I världslitteraturen utmärker sig fram­stående kvinnor antingen genom en ovanlig skönhet eller ett tragiskt öde, eller också såsom mödrar eller älskarinnor till framstående män. I verkligheten har det funnits många starka per­sonligheter bland kvinnorna ända sedan antiken: diktare, tonsättare, politiker (allt från drottningar till premiärministrar) – jag behöver inte nämna några namn.

Inom ett kulturmönster ändrar sig också rollernas karaktär med tiden. Ett exempel: För drygt 100 år sedan uppstod en brand i en telefon­station. Av de tio telefonisterna (alla kvinnor förstås)  svimmade sex, inte av röken utan av upp­hetsning, resten flydde. Elden släcktes sedan av en man. Idag skulle säkert en av kvinnorna ha tagit fram en eld­släckare, och därmed skulle saken ha varit ur världen.

Nu har jag talat länge om kvinnan men inte till kvinnan, som jag blivit om­bedd. Det blir dock svårt att efter en sådan här analys komma med en hyllning till kvinnan genom att poetiskt framhålla några rörande kvinnliga drag (det finns tillräckligt många diktare som har gjort det). I stället tror jag att vi skall hylla den moderna kvinnan, som inte svimmar vid åsynen av en låga utan som själv kan lägga på ett kol, om det behövs!

EN SKÅL FÖR KVINNAN !