senITel

Här kommer fortsättningen på Telemans minnen från förr "Teleman minns mer"

Vi börjar med en lång radda korta historier som George Carlsson dragit sig till minnes, från landsbygden på 40-talet, från sin lilla stad och från Farstas betonghus.

Blodvite i B-huset

På instrumentlabbet, som vid händelsen var inrymt i B-huset i Farsta, skulle en försäljare från en instrumentfirma demonstrera några nya instrument. Han hade med sig en projektor för diabilder och en projektionsduk. Ivrigt riggade han upp attiraljerna och sköt upp projektionsdukens stativ. PANG ! sa det när stativet träffade en lamparmatur och glasskärvorna yrde över rummet.

I B-huset var också radiolabben inrymda och för deras skull hade man bara glödlampsbelysningar i hängande lamppendlar i hela huset. Lysrör kunde inte användas där p g a att de avgav störningar. Skärvorna sopades upp och den generade försäljaren satte igång med sin visning.

Efter en stund började dock en av labbets ingenjörer, som var åhörare, att känna sig illamående. När han satte handen på knäet för att resa sig märkte han att han bödde ymnigt där. Det blev snabb färd till sjukan där man plockade bort en stor glasskärva som trängt in under knäskålen utan att han märkt det. Det var blodförlusten, som gjort honom yr i knoppen.

Växter med fötter och färgstarka tjuvar

Fastighetschefen i Farsta m fl. berättade att när anläggningen var ny hade man planterat buskar och rosor och små träd överallt mellan parkeringar och längs vägar. Problemet var dock att många av de planterade växterna var borta om morgnarna - uppdragna med rötterna. Man planterade nya med samma resultat. Eftersom man förstod att de följde med bilförare, som jobbat över på sena kvällar måste man förankra plantorna. Man band grova ståltrådar runt stammarna under jordytan och surrade ståltråden till grova järntenar, som man slog ned runt om. Då fick de flesta plantorna vara kvar. Dock försvann fortfarande en och annan där trådarna hade klippts av.

Fastighetschefen berättade också att målare höll på att måla i korridorerna i något av husen på lab-sidan. En stor färghink - 15 liter - hade dock sprungit läck i fogen och de hade placerat hinken i en sopsäck nere i entren för att hämtas nästa dag. Men då var den borta. Någon tyckte väl att den var bra att ha och hade tagit den med sig. Det var bara det att säcken läckte en smula när han bar ut den till bilen i mörkret. Sedan var det lätt att spåra förövaren, som inte bara snitslat vägen till bilen utan också smetat ner bilen och en fin skinnjacka. En del får sitt straff genast.

Dånande drottninghyllning

Drottning Elisabeth och Prins Philip var på officiellt statsbesök i Stockholm någon gång på 60-talet (?). Telegrafhuset på Skeppsbron var då under total renovering och inklätt med byggnadsställningar ända upp till taket. Så kunde det ju inte se ut när de utländska gästerna anlände med Wasaorden till Räntmästartrappan från Yachten Brittannia, som låg på redden. Därför var byggnadsställningarna helt inklädda i ett slags gardiner uppifrån och ned i de brittiska färgerna. Undras om gästerna alls såg dekorationen. Efter landstigningen blev det sedvanlig kortege genom staden. Det var packat med folk längs kortegevägen. Några killar från instrumentlabbet hade smitit ner till Strömbron för att se på evenemanget. Dom sa att dom fått permis av chefen men det kan man tvivla på.

På Strömbron var det folk i flera led. Men det gick att få god blick över populasen om man ställde sig bakom spårvagnsspåren mot räcket. En liten gråhårig tant kryssade ivrigt fram på den öppna ytan över spåren. Hon hade klätt upp sig i finaste kappan och hade en korghatt med en blomma på huvudet. Handväskan tryckte hon hårt mot barmen. Glasögonen satt långt fram på nästippen och hon hade säkert varit hos frissan dagen till ära. Hon försökte envist hitta en glugg mellan åskådarna för att få se det väntade spektaklet. Men förgäves - ansträngningarna och spänningen blev för mycket för henne så plötsligt sjönk hon ihop livlös på de oljiga spåren. Några utkommenderade sjukvårdare rusade till och lade henne till rätta och bredde en filt över. Kanske gav de henne något att sniffa i näsan för hon piggnade till. Då kom förridarna och hon försökte resa sig upp när hon hörde hovtrampet men orkade inte utan sjönk ihop igen. Hon låg kvar där när det hela var över dock med ett saligt leende - hon hade i alla fall varit där sa hon och hon hade sett hästhovarna och hästskiten och hört vagnshjulen mellan benen på åskådarna. En ambulans hämtade henne men då hade hon piggnat till.

I mörkaste Småland

Transmissionsavdelningen Ta hade det övergripande ansvaret också för överdragsstationernas utrustningar. Ta:s instrumentlaboratorium försåg östn:erna med mätinstrumenten. På 60-talet började man att kontrollera och kalibrera instrumenten ute på plats och reste runt med normaler och referenser. Det visade sig i början att mer än 90 % av alla instrument var i sådant skick att det föranledde åtgärder. Efter några regelbundna rundturer förbättrades instrumentkvaliten radikalt genom kontrollresorna.

På en sådan resa hamnade två instrumenttekniker på en östn i mörkaste Småland. De satt och arbetade med stationens instrument. Intill höll en ung skolgosse - en pryoelev - på att torka damm på ett stativ. Vid US-bordet satt stationsmästaren och pratade högljutt i telefon. Han var lite till åren kommen och troligen lite lomhörd. Han sa med hög röst (på bredaste småländska - idiomet är svårt att överföra i skrift): Va säjer I ? Ja hörer inte va I säjer. I får prata högre för ja hörer så illa. Pryoeleven var kanske inte så road av jobbet på stationen eller någon vän av stationsmästaren för han fyllde snabbt i med: Hör illa, går illa, ser illa och tamej f-n gubben luktar också illa.

På samma resa hamnade instrumentteknikerna i Lilla Jerusalem - Jönköping alltså. De kom dit strax före sex på kvällen och checkade snabbt in på enkla Hotell Bristol intill järnvägen bakom Stora Hotellet. Då bodde man inte på räkning utan hade nattraktamente, vilket gjorde att man försökte bo billigt för att få pengar över till annat. Klockan närmade sig sex och de skulle ha tag i butiken med den gröna skylten. Kvickt runt hörnet förbi Stora Hotellet och runt hörnet till vänster, stannade och tvekade, var ligger butiken ?  Nedrans, klockan var fem över sex, det var försent, det fick bli en torrlagd kväll. Men så rasslar det till bakom ryggen på dem - de stod ju mitt utanför den glada butiken och föreståndaren höll på att låsa dörren och hänga upp skylten STÄNGT. De kastade sig på dörren, föreståndaren låste upp, de förklarade sin nöd och hör och häpna, föreståndaren sa jovisst det ska vi ordna. De fick vänligt komma in och köpa de önskade varorna PÅ SYSTEMET - PÅ ÖVERTID - I LILLA JERUSALEM av alla platser.

Senare på kvällen hamnade instrumentteknikerna på Folkparken uppe på berget. Det var onsdagsdans där fast bara till elva - anständigt förståss. En av killarna kom dock snabbt i kontakt med en söt tjej - hon var sjuksköterska och allvarligt troende - och killarna kom ifrån varandra d v s han försvann med tjejen. Några timmar senare träffades killarna igen vid portierdisken på Bristol. Då stod ett par ganska överförfriskade schentlemen där och försökte få portieren att skaffa fram ett par glada damer för natten. Portieren var avvisande, det kunde han inte ordna, sånt gick inte för sig i Jönköping, sådant som herrarna ville gjorde man inte där, sa han. Jodå, sa det gör man visst mumlade instrumentkillen, som varit borta med den troende sjuksköterskan ! 

Medicinmän och plattfotsindianer

I min lilla stad hade vi stadsläkaren som tjänsteläkare. Han var en bullrig och dominant person som man inte gärna sade emot. Men det var bara en mask - han var mycket trevlig och drog sig inte för att skoja med sina televerkspatienter. På den tiden var många telegrafare ganska röda i sinnet och läkaren kallade oss för Röda Gänget. För att ytterligare understryka detta hade han våra journaler i en ilsket röd låda på skrivbordet.

Telegrafarna hade förtur varje morgon mellan 7 och 8, kom man senare fick man en ordentlig utskällning och fick vänta tills alla "normala" patienter var avklarade. Läkaren var ofta kritisk mot oss som patienter och han tyckte nog att många gärna ville bli sjukskrivna när det var dags att plocka lingon, ta upp potatis eller delta i älgjakten. Men den som kom till honom och klagade för ryggont blev bums sjukskriven med frågan: Hur länge behöver Du vara ledig ? Läkaren led nämligen själv av ständiga ryggskott och han var därtill ganska kraftigt plattfot så han hade medkänsla med dem med samma problem.

Till vår lilla stad kom en telearbetare inflyttande från Stockholm. Han var lång och gänglig och och plattfot och dessutom rödhårig. Det var en äkta ekenskis och en som kunde snacka och gagga. Han hade ofta ont i ryggen - de konvexa hålfötterna var orsaken - och han besökte ofta vår läkare. En morgon hade doktorn det extra stressigt och när han fick se söderkisen i väntrummet utbrast han irriterat : Är Du här igen Du Din dj-a plattfotsindian ? Men söderkisen svarade: Ja man måste ju gå till stammens medicinman. Efter det blev de båda goda vänner.

Det berättades att vår läkare en gång fick besök av en yngre telegrafare, som hade ett besvär av det slaget, som på den tiden behandlades med gråsalva och kvicksilverkrita - medikamenter, som hade dödande effekt på de organismer man kunde bli utsatt för i vissa situationer. Doktorn frågade var han fått åkomman och telegrafaren försökte något ängsligt förklara den med att han fått den på någon toalett. Hörru Du, sa vår medicinman, ta hit det där dj-a skithuset så ska jag bota henne också !

Av multipellängd

En flickvän på 40-talet i min lilla stad har berättat att när hon sökte jobb som växeltelefonist på den manuella stationen fick hon vara med om en annorlunda "anställningsintervju". Telegraf-kommissarien bad henne bara ställa sig upp och i hela sin långa, smäckra längd sträcka armarna rakt upp. Hon fick jobbet, det räckte för TK att konstatera att hon var lång nog och hade tillräckligt långa armar för att nå alla proppjackar på växelborden. (Hon var fin men det blev inget mer med henne för det kom en annan emellan, men det är en annan historia).

Före säkerhetsbältet - fastfrysning

Telegrafverket hade på 40-talet som förplanerarbilar små paketFordar. De flesta var av årsmod -38. En V 8 på häftiga 60 Hp, den mullrade kraftfullt - men det var också allt. Maxfarten var 90 i medlut. Bromsarna hade från början varit mekaniska men efter kriget bytts mot hydrauliska. Bromsrören var av mjukglödgad koppar och de var dåligt fästade till chassiet. Av vibrationerna kristalliserades kopparrören och  plötsligt var man helt utan bromsar. Man fick ta sig till närmaste verkstad genom att motorbromsa och köra försiktigt.

Förarhytten hade ett säte med plats för två. Värmen i hytten räckte knappt att värma fötterna nära noll. Blev det kallare frös allt inne i hytten. Rutan blev täckt av ett ispansar och man fick försöka få sikt genom att ha en bomullstrasa fylld med salt att gnugga rutan med medan man körde. Snökedjor var ett måste på vintern. Det här var före vinterdäckens tid. Vilket jobb att montera kedjorna och att hålla dem spända. Då och då small en tvärlänk av och då måste man stanna och endera plocka bort den eller binda fast resterna. Tvärlänkarna höll på sin höjd i 50 mil.

I slutet av 40-talet kom de svarta majorna. Det var Fords skåpbilar årsmod -47 med nu otroliga 100 Hp V-åttor. Det var nånting att kruta på med. Det var bara det att de var så lätta i baken att den gärna kom först när det var halka.

Abonnentstudier

En telegrafare var en mycket duktig tecknare. Han specialiserade sig på att rita avklädda kvinnor (och män) i mycket eggande situationer. Och han visste mycket väl hur det kunde gå till för han bedrev intensivt och flitigt egna fältstudier. Han gick på en automatkurs på gamla Södra Station i Gävle och höll på att sabotera hela kursen för alla elever. Varje morgon kom han med nya teckningar till kurslokalen och satte upp dem på anslagstavlan utanför. Teckningarna var en serie på temat "Vad en telegrafare kunde råka ut för när man besökte abonnenter". Teckningarna blev samtalsämne varje dag och eleverna hade svårt att koncentrera sig på studierna. Tecknaren gick under smeknamnet "Lappen" och bor nog i Bollnäs om han fortfarande är i livet.

En klassisk vandringssägen

Telefonen var nyss installerad i gården. Det ringde men bara gammelfar var inne. Han tog luren och ropade med full kraft "Hallå i hålet, dä ä ingen hemma hänne, å ja kan int telefona".

Och en till

Telefonen kom till en stuga långt uppe i obygden. Gumman i gården tittade nyfiket på när telegrafaren monterade in telefonen. Hon funderade hur i all världen allt fungerade. Och telegrafaren tjänstvillig som han var, satte igång med att förklara det här med elektriciteten, om atomer och elektroner och spänning och volt och hur man kunde få ljudet att påverka strömmen i ledningarna genom mikrofonen - han var bevars beläst och hade läst verkets Hermodskurser på korrespondens. När han tömt sitt vetande sa gumman "jaha nu förstår jag alltihop, var det så enkelt. Men en sak begrip jag ännå inte och dä ä hur man kan få fotoschenan till att rinne så forscht (fort) i de dän smale tråana".

Arbetstidsregler hindrar planerat faderskap 

Ett arbetslag hamnade avlägset i norra Hälsingland. De två unga tillfälligt anställda inackorderades hos en familj medan basen och den andre fast anställde bodde hos en annan. I gården med ungdomarna fanns en hemmadotter - hon var väl 16 eller 17 och mycket söt och det kittlade förståss intresset hos de båda killarna. Smått chockad blev dock den ena killen när tjejens pappa en morgon uppmanade honom att "kila in till Stina och ha roligt en stund du så ska jag stå hänne och passe dörran". Ja, han använde inte precis de orden, det var ett något grövre språk. Men eftersom den unge killen inte vågade komma för sent till jobbet blev det inget av med vänslandet. Och tur var väl det för så småningom visade det sig att flickan hade varit ute och roat sig på annat håll. Pappan ville alltså försöka sätta dit den unge telegrafaren för det väntade barnet.

40-talets lönevillkor och arbetstider

En 18-åring kunde anställas som tillfällig linjearbetare - fast anställd blev man vid 21. Den nyanställde fick 1 kr och 33 öre i timmen - efter 6 månader höjdes lönen till 1:35 ! Vid 21 blev lönen 2.22. När arbetet skedde utanför hemorten fick den tillfällige 48 öre/tim i sk ambulatoriskt tillägg, som dock inte var skattefritt. Den fast anställde hade 4:50 i dagtrakta och 3:50 i nattrakta - båda skattefria.

Arbete utanför hemorten innebar nästan alltid att man måste vara inkvarterad vid arbetsplatsen, i allmänhet hos de blivande abonnenterna, vilka hade skyldighet att ordna mat och husrum till skälig kostnad för att få sin efterlängtade telefon. Priset för kost och logi på landsbygden var i allmänhet 1:- - 1:50:- så telegrafarna tjänade faktiskt bättre på traktamentena än på lönen.

Linjearbetena skedde i fyramannalag - basen och en erfaren fast anställd samt två tillfälligt anställda. Arbetstiden var 48 tim/vecka. Normaltiden var 7 - 15 vardagar och 7 - 13 lördagar. Utomhusarbete under vintertid i Norrland förlades till dagsljustid alla dagar - i allmänhet 8.30 - 15.30 alltså även lördagar. Eftersom knappast någon hade bil och de allmänna kommunikationerna var få och glesa var det svårt att kunna komma hem över helgerna om arbetsplatsen var avlägsen.

I mellanmjölkens teleland

Den lilla landsortsväxeln var i allmänhet inrymd på entreprenad hos någon lantbrukare och bondmoran kunde bara hålla växeln öppen när hon var färdig med morgonmjölkningen och innan det var dags för samma procedur på eftermiddagen. I små byar satte man upp en halvautomatisk s k "knäpparväxel", som var underordnad en något större manuell station. Abonnenterna i byn - kunde vara 8 -10 stycken fick då dela på en eller två anslutningsledningar, vilket innebar att bara en eller två abonnenter kunde komma fram åt gången.

Fantomer fixar förbindelsen

På senare delen av 40-talet ökade antalet telefonabonnenter med våldsam fart. Behovet av telefon var uppdämt från krigsåren och slopandet av frikretsarna satte ytterligare fart på önskemålen. På landsbygden kunde man dock få vänta i flera år på att få sin eftertraktade telefon, som då var av lokalbatterityp och ofta ansluten till en manuell liten landsortsväxel med begränsat öppethållande.

Man fick också ofta dela ledning med någon granne. Ibland ordnades ledningen, som en fantomförbindelse på ett par andra ledningar. Det förekom också att man ordnade ledningen som en superfantom. Fantomledningarna var mycket dåliga förbindelser med överhörning speciellt när de ordnades i blanknäten. Men man hade inte så höga krav på den tiden.

Bra betalt

En telefonsträngsarbetskarl (linjearbetare) jobbar med stolparbete ute på landsbygden. En ortsbo är nyfiken på den statligt anställde i sin granna uniform med blanka knappar och med uniformsmössa och frågar: Hur äre å jobba i tällegrafverschke, hur myckje tjäneru, haru två och femti i timmen?
Svaret blev: "Nä, myckje varre, åsså ha je kläjan (kläderna) åsså". Kläderna/uniformen var faktiskt ganska värdefulla. Man tilldelades uniformspersedlar och överdragskläder ganska generöst och många slet aldrig ut kläderna mellan utdelningstillfällena utan kunde lätt sälja av nya persedlar till taxichaffisar, som gärna ville ha dem.

Så till en visa av Henric Bergs penna från 1974. PRS, O20S och MDR är kryptiska beteckningar på några av dåtidens gångbara organisatoriska system. Melodi: Jag tror på sommaren.

Gösta Pettersson står för följande fyra episorder

Artighet är en dygd

En självupplevd episod som visar att cheferna på 50 - talet troligen inte genomgått någon charmkurs, när det gällde umgänget med omvärlden.

Händelsen utspelar sig på ett stort gärde vid Tumba järnvägsstation söder om Stockholm en sommardag i slutet av 50-talet.

Förspelet är följande : Ett kabelfel hade uppstått på fjärrkabeln Stockholm – Norrköping. Larmbilden visar att felet ligger mellan förstärkarstationerna Alby och Malmsjö. Finlokalisering av felet och konsultation av kabelkartan ger vid handen att felet bör ligga på ovan nämnda gärde. Väl framkommen till gärdet stärks misstankarna , där går nämligen en man som utför grundundersökningar, med en handdriven jordborr, för kommande bebyggelse. Mycket riktigt mannen med jordborren bekräftar att han stött på något okänt i marken och har också märkt ut platsen. Saken är klar, återstår bara att meddela avdelningen för kabelfelsreparationer, (som tidigare är larmad och ligger i högsta beredskap), den exakta positionen. Först till platsen anländer högsta chefen för nämnda avdelning som om jag inte minns fel hade titeln "Linjeingenjör" (Inga namn). Det bör påpekas att mannen i fråga är helt civilklädd. Han stegar fram till mannen med jordborren, Han hälsar inte, Han presenterar sig inte, Han talar inte om varifrån han kommer. Det första Han säger är: "Är ni beredd att ta på er skadan". Så kunde det gå till på den tiden.

Raka rör

Vådan av att köra med raka rör och öppet spjäll som skinnknuttarna på 50 – talet.

Inför olympiska spelen i Helsingfors 1952 behövde vårt grannland i öster förbättra telekommunikationerna med västvärlden. Bl.a. installerades ett antal 12-kanals bärfrekvenssystem på befintlig fyrskruvskabel. Systemen kräver att ett antal obemannade mellanförstärkarstationer byggs efter kabelsträckan. Mellan Stockholm och Norrtälje erfordras två stationer. Den första byggdes i Vallentuna norr om Stockholm. Stationerna var bl.a. försedda med en reservkraftgenerator som drevs av en encylindrig tvåtakts diselmotor från Jönköpings Mekaniska Verkstad, om jag inte minns fel. Motorn är normalt försedd med ljuddämpare men stationen i Vallentuna är ensligt belägen, långt från bebyggelse, varför ljuddämpare ansågs obehövlig. Allt verkar att fungera bra men vid ett kraftavbrott några år senare startar motorn men stannar efter en stund. En första besiktning av motorn visar att den skurit, kolven har fastnat i cylinderloppet. Vid demontering av motorn påträffas massor av föroreningar i cylinderloppet. Föroreningarna visar sig härröra från ett fågelbo i avgasröret. Sensmoral: ljuddämpare kan vara bra, inte enbart för att dämpa störande buller.

Petmojen

Att man har svårare att bemästra ny teknik med åren är troligen ingen nyhet, man märker det inte minst när man försöker få datorn att utföra önskade uppgifter. Här ett bevis för detta, som berättats av en äldre teleman som jobbade på Stockholms stadsfelbyrå på 40-talet och fick ibland ta sig an de s.k. "svåra felen".

En äldre dam hade vid ett flertal tillfällen anmält till felbyrån att hon ofta kommer till fel nummer. Utsända reparatörer har aldrig kunnat konstatera någon felfunktion vid prov, men för den gamla damen kvarstår problemen. Så småningom har man för alla eventualiteter skull bytt både apparat, stationsutrustning och abonnentledning, men inget hjälper. Nu är det dags för telereparatör "luring", det vill säga min sagesman, att göra en insats. För en serviceman likaväl som för exempelvis en husläkare är det bra att vara lite människokännare och psykolog också. Det gällde att först komma på god fot med den gamla damen varefter han vänligt ber henne ringa upp ett nummer som hon ofta ringer till. Att hon någon gång lyckats komma rätt framstår närmast som ett mysterium för hon drar aldrig upp fingerskivan riktigt till stoppet utan ger den endast en lätt knuff i den riktningen. Det kunde möjligen fungera om numret endast bestod av låga siffror. Undrar vad han skrev i felrapporten? Handhavandefel möjligen. Med dagens lite råare vokabulär hade det väl blivit "Skit bakom kranarna". Har för mig att man använde någon R-kod för felrapportering där jag tror att R39 var inget fel funnet, och R37 var lapp i brevlådan, när ingen var hemma.

Trattblåsaren

Telerepisarna som gick på abonnentfel på 30- och 40-talet kallades ofta lite skämtsamt och nedlåtande för "trattblåsare". Anledningen var väl främst att det första man gjorde när man kom till ett felanmält abonnemang var att blåsa i mikrofonen för att konstatera om det fanns strömmatning till abonnenten. Ingången till mikrofonen, på en del apparater på den tiden, var ju också utformad som en böjd tratt. Här en episod som berättats av en trattblåsare från den tiden. En apparatuppsättare, vi kan kalla honom "A", hade installerat en lite mer komplicerad anläggning än han normalt var van vid. Trots upprepade försök får han inte anläggningen att fungera på ett riktigt sätt. Han tycker det är lite pinsamt att be någon kollega eller chef om hjälp för det här är ju något han borde klara av. I stället ber han vännen "trattblåsaren", vi kan kalla honom "T", om hjälp. T, som är väl förtrogen med den här typen av anläggningar, hittar felet tämligen omgående. Snabbt som ögat åtgärdar han felet utan att A märker något (det är bara att avlägsna en bygel i en kopplingsplint). Nu fungerar det hela perfekt och A blir mäkta imponerad och undrar vad det var för fel. T:s enda kommentar är: "Det gäller bara att blåsa ordentligt i tratten så ordnar det sig". Efter detta kallade A, aldrig vännen för "trattblåsare" mer.

En bild av det spännande bolagslivet från Bengt Åkesson följer närmast

Om bruna kuvert, kronofogdar mm

En dag anno 1992 när jag efter strävsamt arbete på TeleInvest återvände till hemmets lugna vrå och vittjade min brevlåda fann jag till min häpnad och förskräckelse 3 bruna kuvert med Kronofogdemyndigheten som avsändare. Innehållet var inte muntert. Jag blev krävd på upplupen skatt på ca 300.000 kronor.

Alltsedan Gustaf Wasas tid har ju svenska folket lärt sig att man aldrig går säker för fogdar, men detta var – tyckte jag – väl starkt. Jag stod där som ett levande frågetecken.

En närmare undersökning visade att kronofogden hemsökte mig i min egenskap av styrelseordförande för ett satellitföretag inom TeleInvestgruppen kallat Notelsat, ett företag för TeleX-satelliten ägt till lika delar av norska och svenska televerken. Intresserade hänvisas till Televerkets historia del VII. Här skall endast nämnas att bolaget efter diverse turer blivit en flopp och därför var föremål för likvidation, vilket en advokatfirma på Östermalm skötte på sitt lilla sätt. Under tiden hade ett nytt internationellt TeleInvestföretag skapats, Swedish Telecom International, STI, och ledningen för detta tyckte att Notelsatbolaget med dess inriktning och bolagsordning kunde vara bra att ha i reserv för ett möjligt engagemang inom satellitområdet.

Det beslöts då att avbryta likvidationen och göra bolaget till ett vilande bolag att blåsa liv i om det behövdes.

Jag fick i uppdrag att kontakta de norska representanterna och välvilligt erbjuda norska televerket en liten summa för att TeleInvest skulle ta över ägandet. Som det nu var betydde bolaget ju endast förluster och bekymmer för norska televerket. Svaret från norsk sida blev Nei. Om Sverige ville vara kvar i ett vilande bolag så skulle minsann Norge också vara det, trots att det var svårt att se vad det skulle ha för mening, men man anade väl någon argan list. Resultatet blev att det vilande bolaget formellt såg ut som det tidigare. En styrelse behövdes och en sådan bildades med två norska och två svenska styrelsemedlemmar, Gunnar och jag. Den tvivelaktiga äran att bli styrelseordförande föll på mig. Ordförandeskapet kunde emellertid knappast sägas vara betungande i ett bolag där ingenting hände.

Så gick något år och allt var frid och fröjd. Styrelsemöten förekom och bestod mest i god lunch tillsammans med trevliga norska kolleger. Vad som glömdes bort, bl.a. av likvideringsadvokatfirman, var att handha skattedetaljen. Den energiska skattemyndigheten upptäckte detta och kort och gott skönstaxerade bolaget samtidigt som man hade svårt att förstå vad det var för ett egendomligt bolag. Så småningom hade man emellertid spårat upp att det fanns en styrelse och att jag var styrelseordförande och ett lämpligt offer att kasta sig över. Därav Kronofogdens bruna kuvert.

Jag upplevde det hela förklarligt nog som mycket obehagligt. Som tur var hade vi inom TeleInvest en medarbetare, Peter, som var väl insatt i skattefrågor. Han hade bl a arbetat inom skatteförvaltningen i kvarteret Gamen på Söder i Stockholm. Hans råd var att be om en diskussion med kronofogden och lämna en redogörelse för hur den aktuella situationen uppstått med hopp om förståelse från kronofogdens sida. Resultatet blev att vi, min styrelsekollega, Gunnar, och skatteexperten, Peter, och jag kallades till förhör hos kronofogden i kvarteret Gamen.

Vi träffade kronofogden, en äldre vänlig man, och det hela började en aning glättigt. När skatteexperten Peter presenterade sig visade det sig nämligen att kronofogden hade exakt samma efternamn, vilket gav upphov till en animerad diskussion om man möjligtvis var släkt och det tog en liten stund, innan man konstaterat att så inte var fallet. Kronofogden bjöd på kaffe och goda kakor och det hela verkade ganska gemytligt. Det var dock samtidigt klart att det rörde sig om ett förhör. En sekreterare satt vid sidan om kronofogden med vässade pennor och anteckningsblocket i högsta hugg.

Jag bad att få göra en presentation av bolaget Notelsat, hur det kommit till och hur det utvecklats och skötts till likvidation och sedermera beslut om övergång till ett vilande bolag. Kronofogden bad mig välvilligt att göra en sådan presentation.

Här skall nämnas att under den sista veckan före mötet med kronofogden hade jag fått möjlighet att göra en djupdykning i arkiven och funnit dokument, som gjorde att solen tittade fram mellan de mörka molnen. Det verkade som om högre makter hade ingripit.

I slutet av min presentation lade jag till att det måste observeras att tillkomsten av bolaget byggde på en proposition från Kongen av Norge till norska Stortinget och en likalydande – frånsett språket – proposition från den svenska Regeringen till den svenska Riksdagen. I propositionerna fanns en bestämmelse om att bolaget skulle vara befriat från såväl skatter som tullar och i den mån sådana likväl drabbade bolaget skulle de omgående återbetalas. Såväl Stortinget som Riksdagen hade beslutat i enlighet med propositionerna.

Under tappra försök att hålla ansiktsmusklerna under kontroll tillade jag att bolaget visserligen var vilande men f. ö. hade ingen formell förändring skett sedan de aktuella Stortings-Riksdagsbesluten. Jag trodde det kunde vara svårt att bryta mot ett riksdagsbeslut och att från svensk sida sätta sig över ett beslut av Stortinget kunde säkert medföra irritation mellan broderfolken.

Kronofogden studerade under några minuter de överlämnade riksdags/stortingstrycken och undslapp sig sedan: Det var som f-n. Han lovade sedan att jag kunde bortse från de erhållna bruna kuverten och att det inte skulle komma några nya.

När min styrelsekollega Gunnar och jag kom tillbaka till TeleInvest gick vi raka vägen till Vd och avsade oss styrelseuppdragen – vi ville inte vara med fler kronofogdeäventyr.

Så kommer två ytterligare bidrag från Gösta Pettersson

Felsökning

På den gamla goda tiden var väl nästan alla fel s.k. hårdvarufel. Med digitaltekniken tillkom de s.k. mjukvarufelen (buggarna i programmet). Det sades att datorstyrda system skulle vara självutpekande av de flesta fel som kunde uppträda. Detta är väl i viss mån sant så länge det är fel som förutsatts av programmeraren. Verkligheten har väl visat att ej förutsedda fel i både hård- och mjukvara kan göra att hela systemet stannar och att felsökningen är mycket svår, jag tänker bl.a. på problemen med det nya signalsystemet i Stockholms tunnelbana.

Här en självupplevd felsökning på den gamla goda tiden som visar att felet kan vara på något helt annat ställe än vad man först tror.

Först en kort inblick i tranmissionsteknikens mysterier på 50 – talet.

Inför den pågående riksautomatiseringen har nya kablar s.k. koaxialkablar lagts efter de stora trafikmässiga huvudstråken i landet. Kablarna båstår av ett antal tuber i stället för tråd. På kablarna har installerats 960 – kanalers bärfrekvenssystem. Systemet kräver små obemannade mellanförstärkarstation med c:a 9,6km avstånd. Stationerna kraftmatas från de större stationerna efter sträckan via koaxialtubernas innerledare med avbrottsfri kraft. Som reservkraft finns det lokala elnätet tillgängligt på varje station.

En sommarnatt i slutet av 50-talet får nattvakten på överdragsstationen i Stockholm larm från flera stationer på systemet mot Västerås om otillräcklig kraftmatning och störningar i transmissionen. Han provar med att bryta kraftmatningen via kabeln, varvid de stationer som kraftmatas från Stockholm går över till de lokala elnäten. Åtgärden har önskad effekt och störningarna i transmissionen upphör. Ordinarie underhållspersonalen konstaterar på morgonen att felet återkommer om kraftmatningen via kabeln aktiveras. Felsökning som medför driftstörningar på så här stora system får endast utföras på trafiksvag tid d.v.s. på natten. Det är bara att hoppas på att inget av de lokala elnäten, till de fem stationer som kraftmatas från Stockolm, fallerar under dagen.

Martin Ljung, han startade i gryningen med nittionio bärare och en Boy, när han var forskningsresande.

Vi, d.v.s. undertecknad + bossen för bf-avdelningen på stationen, startade i skymningen med en tämligen uttjänt Volvo PV444, lastad med kraftmatningsenheter i reserv och diverse mätutrustning, med kurs mot Bro och Bålsta där de sista stationerna i kraftmatningskedjan är belägna. Dessförinnan har vi konstaterat att den stativmonterade voltmetern för utmatad spänning på kabeln visar rätt värde när kabelkraften aktiveras. Bäst att vara två man ute i bushen om det skulle visa sig vara kabelfel. Det är ju sommar och då kan man alltid misstänka att asaguden Tor varit i farten. Hemma på stationen har vi hjälp av den ordinarie nattvakten med till- och frånkoppling av kabelkraften.

Väl ankomna till näst sista stationen i bryter vi matningen till sista stationen och ber nattvakten hemma aktivera kabelkraften och se nu fungerar det ok till de fyra kvarvarande stationerna. Det här börjar bra, men för att citera Yngve Gamlin i en sketch där han agerar talare i riksdagen "Så lätt bäddar man inga sängar herr Erlander". En man tar den tämligen uttjänta Volvon till sista stationen. (Bilarna man får låna i garaget för sådana här tillfälliga ytryckningar är i allmänhet uttjänta reparatörsbilar från landsfelbyrån. Det brukar vara lite si och så med elsystem och belysning så det är med viss bävan man ger sig ut på nattliga färder, tämligen långt från allfarvägarna, med dessa). Till skillnad mot de gamla rikskablarna, som oftast var lagda efter de stora vägarna, är de här kablarna mer lagda efter principen att den kortaste vägen mellan två punkter är en rät linje. Vissa stationer ligger därför verkligen ute i spenaten utefter någon byväg.

Nåväl åter till felsökningen. Byte av kraftenhet på sista stationen hjälper ej. Kabelns spänningstålighet testas men är utan anmärkning. Natten fortskrider, mil avverkas, kraftenheter byts ut, spänningar mäts, men felet kvarstår. När gryningen nalkas har alla stationer besökts och kylaren pekar nu hem, mot kvarteret Jericho, där östn. är belägen. Återstår nu egentligen bara två felalternativ:

1. Det finns en dålig skarv i kabeln mellan Jericho och första stationen i Duvbo.

2. För låg spänning matas ut på kabeln, trots att befintligt stativinstrument indikera rätt spänning.

Väl hemma igen, nu gäller det att komma åt en mätpunkt så nära kabeln som möjligt, vilket är kraftinmatningsfiltren. Någon spänningsmätning behöver dock aldrig utföras. När locket över ett av filtren monterats av ser det misstänkt sotigt ut vid en förbindningspunkt. Och se, när kabelkraften aktiveras uppstår en ljusbåge där, likt en mindre elsvets. Ett av elektronikens gissel, både då och nu, en dålig lödning. Dessa beror ju i allmänhet på att ledare eller stift är oxiderade så att inte tennet får fäste eller att uppvärmningen av lödstället av någon anledning varit bristfällig. Felen brukar i allmänhet uppträda efter några års drift.

För att återgå till 444:orna från Volvo. Ett vanligt fel på dessa var att bultarna som höll flottörhuset i förgasaren gängade upp sig. Första gången jag råkade ut för detta var på en större väg i tämligen hög fart. Motorn började gå allt sämre så det var bäst att försöka nödlanda vid vägkanten på någon lämplig plats. Med motorn fortfarande igång öppnades motorhuven. Ve och fasa, bensin forsade ur förgasaren ner på det heta gren- och avgasröret. Rena undret att det inte blev en brand. Nu var man förvarnad så vid senare tillfällen, när motorn började gå ryckigt, var första åtgärden att stanna, slå av motorn och gå ut och känna om bultarna var åtdragna.

Mätfel

Man kan inte alltid lita på mätinstrumenten!

Under 80-talet ersattes successivt de analoga transmissionssystemen i fjärr- riks- och mellanortsnäten med digitala dito, s.k. PCM-system bl.a. för att knyta ihop landets AXE-stationer. För att testa överföringskvaliteten på dessa förbindelser användes en typ av mätinstrument kallat "Bitfelstestare" Instrumentet sänder ett standardiserat konstgjort mönster av ettor och nollor som skall simulera verklig trafik. Mottagande instrument jämför mottagen bitström med det standardiserade mönstret. Varje bit som avviker från detta mönster indikeras som ett "bitfel" . Normalt skall helst inga bitfel uppträda på förbindelsen. I vilket fall som helst skall bitfelsförekomsten vara mycket låg.

Mellan Falun och Mora sker överföringen med radiolänk i stället för kabel. Vid inprovning av ändstationsutrustningen indikerar denna att överföringen är långt ifrån bitfelsfri. Mätning med ovan nämnda bitfelstestare, på radiolänksträckan, visar att denna är utan anmärkning. Nu är goda råd dyra, vad göra? Någon föreslår, så småningom, att man skall byta mätinstrument till ett annat fabrikat. OCH SE! Nu blir resultatet ett helt annat, stor bitfelsförekomst indikeras.

Hur kan nu detta vara möjligt frågar sig vän av ordning? Det skall senare visa sig att man gjort sig skyldig till en allvarlig konstruktionsmiss i instrumentets mottagardel. Man använder inte det standardiserade bitmönstret som referensmönster utan anser att det mönster som vanligtvis mottages är det rätta. Detta kan nog fungera så länge bitfelen är av sporadisk karaktär, men i detta mätfall är det fråga om ett systematisk fel i en kodare i radiolänkens modulationsutrustning. När en viss sekvens av ettor och nollor uppträder blir radiolänkens bärvåg felmodulerad med resultat att en annan bitsekvens alstras vid demoduleringen.

Resultatet blir att det mottagna mönstret alltid ser likadant ut men ej överensstämmer med det utsända.

Det bör kanske påpekas att instrumentet levererats av en av världens största tillverkare av elektroniska mätinstrument (Inga namn) men även solen har ju fläckar som bekant.

George Carlsson kommer igen med två instrumentala verk och en Norge-historia

Rom och Coca Cola

Ett komplext och dyrt mätinstrument ville inte alltid fungera som det skulle. Användaren lämnade det flera gånger till Instrumentsektionen i Farsta för reparation. Felet/ felen var av arten att de kom och gick. Vid varje reparationstillfälle tyckte man sig hitta någon svag punkt, som åtgärdades. Men snart var instrumentet felaktigt igen. Användaren ifrågasatte instrumentsektionens kompetens och ville säga upp bekantskapen och ej heller betala för "oskickligt arbete", som då var många långa timmar. Man erbjöd sig göra en gratisinsats och kom då fram till att det eventuellt var något pricipiellt fel i konstruktionen. Instrumentet skickades därför till tillverkaren i Tyskland, som nära nog slaktade det till sina minsta beståndsdelar innan man fann orsaken till trubblen. Användaren/användarna hade antagligen haft ett partaj på överdraget och stjälpt ut en Fidel Castro (Rom och Coca Cola) över instrumentet. Den goda drycken hade runnit in i apparaten genom ventilationsspringorna. Man hade upptäckt missödet, och noga torkat upp all vätska i instrumentet på alla kretskort och annat inkråm. Apparaten fungerade bra en tid innan felen kom. Colan är som många vet mycket starkt frätande - ett alldeles förträffligt kopparputsmedel liksom även tomatketchup. Mycket av den spetsade Colan hade runnit in under komponenterna på kretskorten, vilket inte uppmärksammats av de törstiga. Där hade Colan så småningom både frätt sönder ledningsbanor och orsakat kortisar mellan dem. Även komponenter hade farit illa på undersidan. Felen blev akuta när instrumentet hade transporterats utomhus och de försvann oftast efter ett ett tag inomhus. Den tyske tillverkaren fick byta merparten av inkråmet i instrumentet och det kostade åtskilliga tusenlappar. Användaren förnekade till en början att han eller någon på hans arbetsplats haft något dryckesparty och orsakat skadorna i instrumentet. Överbevisad föll dock vederbörande så småningom till föga och bad om ursäkt.

Instrumentet fick vingar

En ingenjör skulle till Göteborg för att analysera några fel på koaxen. Ett nytt och unikt mätinstrument hade införskaffats - det var mycket dyrt och det var stort och tungt. Ingenjören skulle ta tåget från Stockholm och han fick hjälp att transportera instrumentet ända ut på perrongen. Eftersom han var (och är) en mycket omsorgsfull och ansvarskännande person var han på perrongen i god tid innan hans tåg kom in. Under väntetiden gick han fram och tillbaka kring instrumentet och sitt handbagage men han var aldrig längre bort än några få meter och släppte egentligen aldrig prylarna ur sikte. Utom möjligen för något ögonblick när ett lokaltåg kom in till perrongens andra spår och ett mindre antal passagerare klev av. Hur som helst - plötsligt var instrumentet och handbagaget borta. Några - de måst ha varit minst två för instrumentet kunde inte bäras av en person - hade uppenbarligen kvickt som attan fått med sig instrumentet i skydd av passagerarströmmen. Händelsen polisanmäldes och efterforskningar gjordes runt om i landet. Instrumentsektionen annonserade flera gånger och utlyste en belöning till den som gav tips om instrumentet. Tillverkaren i England liksom andra instrumentanvändare och serviceinstitutioner informerades om förlusten. Instrumentet var  då det enda i sitt slag i världen och det hade specialanpassats för uppgiften att kunna mäta i koaxens 75 Ohms uttag. Det var därmed inte användbart för andra uppgifter. Men instrumentet kom aldrig till rätta. Ingenjören tog det inträffade mycket hårt.    

Norskar, skidor och en trött svensk

Två ingenjörer besökte London för att göra upp om ett större inköp av mätutrustningar för PCM. För båda var det deras första besök i England överhuvudtaget. De åkte därför dit en dag före avtalad mötestid för att s a s göra London. Och det blev verkligen full rulle runt på en massa sevärdheter för att hinna så mycket som möjligt. Framåt 7-tiden på kvällen var de tillbaka till hotellet och skulle slappa ett par timmar efter den tröttande dagen innan de gav sig ut för London by night. Den ene fick inte vila sig så mycket för telefonen ringde på hans rum. Det var en norrman, som ringde från Oslo. Han hade blivit felkopplad i hotellväxeln men det gjorde inget för när han hörde att en svensk svarade sa han så dere er svensk, då måtte jeg gratulere. Jaha blev svaret men varför ?

Vet du ickje det att Sven-Åke vant ja idag ? Jaså, Sven -Åke men vem är han och vad vann han ? Ne men vet du ickje att Sven-Åke Lundbäck går på ski å att han van Holmenkollens 5-mil idag ? De er noet kjempestort. Därefter utspann sig ett timmeslångt gemytligt samtal som bara handlade om skidåkning, skidor, vallor, gå på tur osv. Att norrmannen ringde från Oslo och att samtalet måste bli dyrt för honom brydde han sig inte om - han var så lycklig att få prata skidor. Det ligger nog en hel del sanning i norskhistorien "Vet du hur man får in 25 norrmän i en telefonkiosk ? Näe. Det är bara att lägga ett skidspår dit !

Senare på kvällen drog ingenjörerna vidare och hamnade på olika "ställen" i Soho. Det var på sådana ställen där damer visade upp sina fördelar men på det puritanskt victorianska sättet. Dvs de intog nya positioner när lyset var släckt och stod blick stilla när det var tänt. Efter besök på 3 - 4 ställen fann ingenjörerna att det var samma tjejer som ilade runt och körde samma show så det blev ganska tråkigt och tröttande för de båda killarna. På ett ställe somnade den ene och när den agerande tjejen upptäckte detta blev hon f-bannad och ställde sig att lipa åt honom. På nästa ställe somnade båda och väcktes av ett tjut från bänkraden framför. Där stod ett gäng brasilianare och skrek "How can they sleep in a place like this, they must be swedes" That's our reputation in the world. Vi ansågs tydligen så tillvanda vid sex och liknande att vi inte kunde hålla oss vakna.

Apropå skidor, det verkar inte som om norrmännen har vallat för kram (för att låna ett uttryck från Åke Grönberg) när man nu skall gå på tur med Telia.

Gösta Pettersson fortsätter minnas utan avbrott, nu dock om  avbrott.

Strömavbrott

En sommarkväll 1960 uppstod ett långt strömavbrott i kvarteret Jericho. Det kom  främst komatt drabba riks- och utlandstrafiken, som passerade överdragsstationen, men även andra stationer kom att beröras, om jag inte minns fel.

Först lite historik.
Såväl automatstationsutrustningar som transmissionsutrustningar kraftmatades vid den här tiden från elnätet via likriktare med batterier som buffert och backupp vid kortare elavbrott. Under slutet av 50-talet började transmissionsutrustningarna allt mer att kraftmatas direkt från 220 Volt 50 Hz nätet varvid krav på avbrottsfri kraft uppstod. Av bl.a. denna anledning hade i överdragsstationens maskinrum, långt ner i källarutrymmena i J 24, installerats 3 snabbstartande reservelverk. Elverken skulle förse all viktig teleutrustning i hela kvarteret med reservkraft. För utrustning som erfordrade avbrottsfri kraft passerade kraften en motorgenerator med ett stort svänghjul. Enheten kallades VSM-aggregat och uppehöll spänning och frekvens under reservelverkets uppstartstid som var c:a 4 till 8 sekunder.

Vid den här tiden hade man fått elverken mycket startsäkra och snabbstartande. Bl. a. genom en startmotorautomatik som innebar att startmotordrevet bringades i ingrepp i svänghjulets startkrans efter varje driftstillfälle. Även kylvattnet hölls förvärmt, vill jag minnas, för att full effekt skulle kunna tas ut omedelbart efter start. Elverken drevs av 8-cylindriga Scaniadieslar med ett gemensamt avgasrör som mynnade ut på taket mellan Jakobsbergsgatan 24 och 26, rätt nära Regeringsgatan. Huruvida röret var försett med någon ljuddämpare skall jag låta vara osagt, men i vilket fall som helst skulle det visa sig att ljudnivån var helt oacceptabel i närliggande omgivning. Speciellt när alla tre startade samtidigt och accelererade upp i varv och när de gick med full belastning. En cyklande person i närheten lär ha blivit så rädd av det plötsliga vrålet vid en provstart att han kört omkull och skadat sig. I de här kvarteren fanns ju fortfarande en hel del bostadslägenheter som kunde störas vid provdrift nattetid. Av stadens hälsovårdmyndigheter hade man därför fått restriktioner i användandet tills en effektiv ljuddämparanläggning hade installerats. Några realistiska prov med att bryta all inkommande kraft och köra utrustningen en längre tid för att testa kylanläggning m.m. hade därför inte kunnat utföras, vilket skulle visa sig vara ödesdigert. Ett sådant prov måste dessutom göras på trafiksvag tid d.v.s. på natten. Nåväl det var ju rätt sällan det var några strömavbrott i innerstaden och oftast var de rätt kortvariga.

Vi förflyttar oss nu c:a 40-år tillbaka i tiden, till en sommarkväll i en sommarstuga i norra Sorunda, några mil söder om Stockholm. Den då tämligen unga telemannen har just kommit hem från en varm dag på jobbet, intagit sin middag och har för avsikt att åka till sjön och bada. Först strötittar han lite på TV:n där det är utsändning från internationella simhoppstävlingar i Ronnebybadet. Det är ju lite i tevens barndom, det finns bara en kanal, så man tittar på det mesta som verkar intressant. Plötsligt försvinner bilden men återkommer snart igen, förloppet upprepas några gånger och snart kommer hallåan in och meddelar att avbrotten beror på att ett mycket kraftigt åskväder dragit in över huvudstaden med strömavbrott som följd. Telemannen funderar lite över om den nya reservkraftanläggningen kommer att klara det här, väl medveten om att den inte har kunnat provats fullt ut.

Han skall dock inte behöva fundera så länge. Efter någon halvtimme ringer telefonen, det är vakten på överdragsstationen. Han meddelar att allt hade gått bra i början men att ett efter ett av reservelverken hade stannat p.g.a. för hög kylvattentemperatur. Nätspänningen har inte återkommit ännu och i stort sett all bärfrekvensutrustning, som betjänar koaxialkablarna, står nu stilla, vilket bytyder att huvuddelen av riks- och utlandstrafiken är satt ur funktion. Vakten har försökt få hjälp på närmare håll, men eftersom det är semestertider och det dessutom varit en fin sommarkväll innan åskan hastigt gjort entre, så är man ute på diverse aktiviteter. Det går att återstarta reservelverken men de stannar igen, tämligen omgående, p.g.a. hög kylvattentemperatur, så det är bara för den unga telemannen att ta den nyinförskaffade VW-bubblan och köra de fyra milen in till kungliga huvudkommunen, fortast möjligt, för att se vad han kan göra åt situationen.

Det är ett fascinerande skådespel som utspelas vid horisonten. Verkar som ovädret är på väg söderut och snart nog är jag inne i det med åska och häftiga regnskurar. I dagens läge, med ålderns visdom, hade man nog stannat, på lämpligt ställe efter vägen, tills ovädret bedarrat men när man är ung är ju ingenting farligt!? Fenomenet "vattenplaning" var ännu inte uppfunnit, åtminstone inte vad det gällde vägtrafik. Nåväl allt går bra och vid ankomsten till Gata Jakobsbergs nr 24 har ovädret lämnat staden. Nätspänningen verkar att ha återkommit, för det finns belysning på stationen, men det mesta på bärfrekvensavdelningen, som betjänar koaxialkablarna, verkar att stå stilla för pratiskt taget varenda stativrad larmar och här saknas nätspänningen fortfarande. Ett besök i maskinrummet visar att nätspänningen saknas där också så det måste ha hänt något i ställverket där högspänningen från elverket kommer in. Förmodligen har belastningen varit för hög när spänningen återkommit så att smältsäkringar eller automatbrytare löst ut. Att försöka återstarta reservelverken har ju stationsvakten redan provat. De startar men stannar efter en kort stund p.g.a. hög kylvattentemperatur.

Men snart börjar det hända saker för nu har troligen någon från distriktets elkraftsektion anlänt och efter en stund är även östn:s maskinrum spänningssatt. Här har också en del säkringar löst ut och en några likriktare återstartar inte. Bara att hoppas på att batterierna håller spänningen tills elkraftfolk anländer.

Nu upp till bärfrekvenssalen för att se vad som behöver åtgärdas där. Transistorn har bara gjort sitt intåg i transmissionsutrustningarna, i mycket ringa omfattning, så det mesta är elektronrörsbestyckat. Glödtrådarna är kalla efter det långa strömavbrottet så även här har en del säkringar löst ut men snart är all viktig utrustning åter spänningssatt. Förunderligt nog står ändå det mesta stilla, det saknas högre ordningens bärfrekvenser och detta trots att all sådan viktig utrustning är dubblerad med automatisk omkoppling mellan ordinarie- och reservenhet. Efter en stunds funderande drar jag mig till minnes att grundfrekvensen nu kommer från en tämligen nylevererad engelsk utrustning. Ingen larm finns i det stativet men engelsmännen brukar inte precis vara några elektronikens mästare så misstankarna växer sig allt starkare. Omkopplingen mellan ordinarie- och reservenhet sker här med en roterande elektromekanisk omkopplare. Det som inte skall kunna inträffa har ändå en vidunderlig förmåga att inträffa. Omkopplaren har ställt sig i något slags mellanläge, (i ingen-mans-land så att säga), men genom ingrepp av en mänsklig hand kommer allt, som genom ett trollslag, att starta upp igen. Nåja nästan allt i alla fall, återstår att byta en del mindre viktiga säkringar som löst ut.

Nu anländer turligt nog även en man från transmissionsavdelningens elkraftsektion. Han tar sig an trilskande likriktare och andra problem i maskinrummet.

Så småningom uppenbarar sig även en högre chef som undrar vad som hänt och varför. Han skall väl informera massmedia m.m. för det har ju varit ett långt avbrott i trafiken.

Vid ungefär 22-tiden är allt igång igen och den tämligen unge telemannen kan anträda hemfärden i sommarkvällen.

Dagen efter är det rätt många som får ta sig en ordentlig funderare på tingens ordning.

Det skall senare visa sig att det är inget fel på kylsystemet till elverkens diselmotorer, utan det är temperaturvakterna som löser ut vid för låg temperatur och stoppar motorerna. Hade man bara kunnat prova anläggningen under realistiska förhållanden, med full belastning under en längre tid, skulle detta fel upptäckts. Men inget ont som inte har något gott med sig. En sådan här händelse avslöjar ju bristerna i systemet, bl.a. fick man nog anledning att kontrollera belastningarna på vissa matningsgrupper i elkraftförsörjningen. En mera successiv inkoppling av belastningen efter totalavbrott kanske också vore önskvärd.

Den engelska konstruktören, av den mycket väsentliga bärfrekvensomkopplaren, fick nog anledning att ompröva sin konstruktions förträfflighet.

Vissa likriktare visade sig heller inte återstarta automatisk när nätspänningen återkom. Vill minnas att detta problem även drabbade andra stationers kraftförsörjning så att batterierna urladdades med driftsavbrott som följd.

Haveri

De flesta haverier beror ju på den s.k. "mänskliga faktorn" eller en kombination av mänskliga misstag och tekniska brister.

Här ett haveri från tele-världen, med båda dessa inslag, men utan allvarligare konsekvenser än några timmars avbrott på ett 160-tal förbindelser i riksnätet.

Historiken

För att utöka kapaciteten i riksnätet i början på 40-talet, utan att behöva lägga nya kablar, konstruerades och installerades ett antal 8-kanals bärfrekvenssystem på befintliga kablar utefter huvudstråken i landet. Utrustningen levererades av LM-Ericsson, som det hette på den tiden.

Ett 20-tal par i kablarna avpupiniserades och specialbalanserades för att klara överhörningskraven. Samma par användes för båda transmissionsriktningarna (2-trådsdrift) men med olika frekvensband. 8 till 34 kHz i ena riktningen och 38 till 64 kHz i den andra riktningen vill jag minnas.

För att kompensera för dämpningen i kabeln, vid de här frekvenserna, erfordras förstärkning med c:a 3 till 3,5 mils intervall. Normalt avstånd mellan de bemannade överdragsstationerna var c:a 8 till 10 mil, varför vanligtvis två obemannade förstärkarstationer måste byggas mellan överdragsstationerna.

Stationernas utrustning kraftmatades från de lokala elnäten via likriktare, på sedvanligt vis, med batteri som buffert och reserv vid kortare elavbrott. Dessutom fanns ett reservelverk som drevs av en 1-cylindrig tvåtakts diselmotor. Batteriet levererade erforderlig kraft under elverkets uppstartstid samt klarade några timmars drift om reservelverket skulle fallera.

Systemen var i drift i många år. Mot slutet av 50- talet hade huvuddelen av rikstrafiken tagits över av de modernare bärfrekvenssystemen på koaxialkablarna och systemet kallades då skämtsamt för "Ångkanalen" jämfört med "Ångradion" när Televisionen slagit igenom. Systemen kom dock att vara i drift ytterligare ett antal år som komplement och reserv. Det var ju rätt bra att ha lite reservförbindelser när någon illasinnad gräv- eller täckdikningsmaskin gjort åverkan på någon av koaxialkablarna.

Och historien

En natt i början av 50-talet uppstod strömavbrott till den första stationen på kabelsträckan Stockholm – Göteborg via Västerås och Örebro. Stationen var belägen vid Stäket, efter gamla Enköpingsvägen, rätt nära bron över Stäketsundet. Stationen övervakades av överdragsstationen i Stockholm som hade ständig nattvakt.

Allt förflyter till en början normalt och s.k. B-larm överförs till övervakande station. B-larm behöver vanligtvis ej föranleda någon åtgärd från nattvaktens sida. Efter en tid stannar emellertid reservelverket och batteriet övertar stationens kraftförsörjning. Nu utgår s.k. A-larm vilket betyder att nattvakten skall vidtaga erforderliga åtgärder. I detta fall ringa hem till den som är ansvarig för de här systemen för att få vidare order samt kontakta den lokala elleverantören, om de har nattjour, för att höra efter hur länge de beräknar att avbrottet skall vara.

Av någon anledning reagerar nattvakten inte på denna A-larm. Varför blir väl aldrig riktigt klarlagt. Prov senare på dagen visar att det är inget fel på larmöverföringen från stationen i Stäket. (Det är fullt tillåtet för nattvakten att sova, men skall vara beredd att ingripa om någon ringer till stationen eller om A-larm kommer från någon utrustning eller station).

Det kan vara så att han är upptagen med någon annan aktivitet när larmet kommer, kvitterar larmen för att senare åtgärda denna men glömmer bort den, (den mänskliga faktorn). En inte allt för ovanlig aktivitet på natten var att manuellt koppla in en reservväg för något fallerande tontelegrafsystem till någon av Europas metropoler, där huvuddelen av telex- och telegraftrafiken till Europa och övriga världen passerar.

Nu är det bara att hoppas på att nätspänningen till stationen återkommer innan batteriet är urladdat. Men tiden går, ingen nätspänning återkommer och när morgonen randas är batteriet urladdat och därmed är stationen utslagen. Systemen tappar då sin pilotfrekvens och nu kommer larmar även på andra stationer, där system terminerar, som Örebro och Göteborg.

Det gäller nu att snabbast möjligt få ut en man till stationen samt att kontakta elleverantören som emellertid säger sig inte ha indikering på något avbrott i nätet.

Första åtgärden, för mannen som anländer till stationen, blir att försöka starta reservelverket men detta misslyckas. Att stationen saknar nätspänning visar sig bero på att ett kabelfel uppstått på inledningskabeln till stationen. Nåväl med hjälp av elleverantören lägger man ut och kopplar in en provisorisk kabel till stationen och snart är allt igång igen.

Att reservelverket hade stannat visar sig bero på bränslebrist, men det är inte så att det saknas bränsle i huvudtanken. Från huvudtanken pumpas bränslet upp till en mindre tank på c:a 40 liter, varifrån det är självtryck ned till motorns insprutningspump. I pumpledningen ingår någon form av filter som under årens lopp blivit allt mer igensatt. Till slut är bränsleflödet här så dåligt att det inte håller jämna steg med motorns bränsleförbrukning och så småningom är den lilla tanken tom och motorn stannar.

Här fanns det nog anledning att se över alla stationer på den här punkten d.v.s. lära av historien och misstagen. Detta är ju något som flyget är bra på dessvärre inte sjöfarten.

Ett systerfartyg till Estonia höll ju på att tappa bogvisiret i södra Östersjön ett antal år tidigare men lyckades ta sig i hamn med bogvisiret hängande på trekvart. En händelse som varken Sjöfartsverket eller Klassningssällskapet verkade ha "En aning om" eller ännu mindre ha vidtagit några som helst åtgärder p.g.a. Hur kunde man dessutom godkänna en konstruktion där bogvisiret, om det lossnade, tog med sig den inre säkerhetsporten? Verkar som de här inrättningarna mera är till för inbördes beundran än för att gagna säkerheten.

Blandade vätskor (och gaser) - ur George Carlssons fatabur

*    Några tekniker skulle till Helsingfors med Silja Line fför att få igång ett gränsöverskridande samarbete med kollegorna hos Lauri Halme på finska televerkets utvecklingsbyrå. När båten lagt ut från Värtahamnen sökte sig delegationen till stora matsalen för att smörja kråset. Före dess skulle aptiten eggas upp med en drink i baren. Chefen i gänget, var och är en riktig finsmakare både vad gäller drycker och mat men han var inget barlejon. Så inför bardiskens enorma batteri av allsköns drycker blev han osäker. Efter en stunds funderande utan att kunna bestämma sig vände han sig till den ivrigt väntande bartendern med frågan: "Vad har ni ?" Drinkblandaren blev litet häpen men svarade på trygg finlandssvenska och stolt över resurserna i flaskbatteriet: "Jo, men vi har allt ! " Chefen samlade sig och beställde: "Då vill jag ha ett litet glas genever". Man har sällan sett en så hjälplös barmästare som så småningom lyckades stamma fram: "Tyvärr det har vi inte". Vilken fullträff !

*    En av de finska kollegorna - Pentii Kuusinen - drog vid en senare sammankomst en träffande beskrivning av olika sorters kaffedryck på kärnfull finlandssvenska: Det finns tre sorters kaffe sade han:

1. Kaffe Brutaal    =   vanligt kaffeblask
2. Kaffe Normaal    =   kaffe med konjak
3. Kaffe Speciaal  =  konjak utan kaffe

*    Det var ärtsoppa i matsalen (eller i matlådan). Den unge budbäraren som kilade runt mellan högdjurens kontorsrum högt uppe i Brunkan kände hur det bubblade i kistan. Men det var folk överallt i korridorerna och långt till närmaste toalett, som var tillåten för hans ringa person. Så när GD-våningen var klar och han smet in i den tomma hissen för nästa etage måste han lyckligt släppa på trycket. Det var bara det att precis när hissen skulle gå igång rycktes dörren upp av den av alla mycket fruktade tekniske direktören. Och den stackars unge budbäraren tryckte in sig i hörnet och försökte gömma sig bakom dokumentmapparna i famnen. Den höge potentaten sniffade och sniffade men blev inte klok på varifrån odören kom. Cigarrstumpen i mungipan var utbrunnen så han tände irriterat en ny giftpinne och gossen smet lycklig ut på nästa våningsplan.

Bengt Åkesson har åter fattat pennan och ger oss här en reseskildring med nästan religiösa ingredienser.

En välsignad studieresa

Under 70-talet var datakommunikation en intressant företeelse för inte minst universitets- och forskningfolk. Politikerna var ännu inte på bettet. Man såg inte riktigt möjligheterna att vinna popularitet bland ”folket” med ”IT”. Snarare var det nog så att det bedömdes klokare att ha en avvaktande hållning och skydda ”folket” för övergrepp från industrin och teknikerna. På 90-talet svängde det som bekant och man började skrika ”IT” och de olika politikerlägren  sökte överrösta varandra. Det är med denna bakgrund intressant med en minnesbild från en studieresa till England i början av 70-talet, då högre makter verkade ingripa.

Tillsammans med trevliga kolleger och representanter för Stockholms universitet och STU (sedermera NUTEK) besökte jag olika forsknings- och utvecklingsinstitutioner i London. Inbjudan hade skett på ministerienivå och följaktligen blev vi mottagna med vederbörlig aktning. Detta innebar bl.a. att präktiga bilar av engelsk limousinmodell med möjlighet till hög hatt i bilen kom till användning och framfördes av käcka kvinnliga chaufförer. Bilarna och chaufförflickornas väskor var märkta ER (Elisabeth Regina) så vi tyckte att vi nästan hade att göra med majestätet självt. Vi blev mötta på flygplatsen och inkvarterades i ett präktigt hotel i Kensington med mycket guld och marmor och mycket högt till tak.

Vi  skjutsades hit och dit till olika forskningsinrättningar och blev väldigt väl mottagna och undervisade i olika datakom-tekniker. Intrycket var att man på ministerienivå satsade hårt på datakom och vi blev vederbörligen imponerade av både kvalitet och kvantitet i satsningen.

En del demonstrationer förekom och ofta var det ju så att man sände data från en terminal – i brist på bättre en fjärrskrivmaskin- till en annan terminal i samma rum över ett datakommunikationsnät och blev glad, när informationen kom fram till den mottagande terminalen. Man får hoppas – hädiska tanke – att inte ett lokalkoppel användes.

Man kunde också ordna kontakter med engelska portalfigurer inom området. Jag tyckte att det skulle vara trevligt att träffa dåvarande Post Office (senare Brittish Telecom) internationellt välkände och uppskattade ordförande för datakomkommittén inom Teleunionens standardiseringsorgan (CCITT). Man letade med visst besvär upp honom, men jag fick senare höra ”it didnt ring a bell”. Det var nog så att ministeriet och forskningseliten rörde sig på en hög intellektuell nivå och standardiseringsfrågor för teleförvaltningar var väl inte så glamoröst. F.ö. pågick något slags strid mellan ideologierna packet switching och circuit switching. Som bekant valde de nordiska länderna och några till den mera handfasta circuit switchingen medan  universitetsfolket förordade packet switching.

Allt trevligt har ett slut och avresedagen stod för dörren. Vi ombads av hotellet att checka ut och packa vårt bagage på morgonen, så man kunde bära ut det, om rummen behövdes av andra gäster. Det bedömdes troligt att vi inte skulle komma tillbaka förrän en bit in på eftermiddagen. Man hade så rätt, lunchen drog ut på tiden och vi måste ge oss direkt till flygplatsen. Men det gjorde ingenting för våra käcka chaufförer hade hämtat vårt bagage från hotellet och prydligt radat upp väskorna. Dvs jag saknade en liten väska eller rättare skinnmapp i vilken jag hade samlat alla dokument mm, som vi fått. Snabba samtal till hotellet ledde inget vart, man kunde inte hitta mappen så jag var tvungen borda planet utan min mapp. Men strunt i det, våra chaffissystrar lovade klara av det hela och på något sätt sända mappen till mig i Stockholm.

Då jag efter någon vecka fortfarande saknade min mapp och mina papper, ringde jag vår kontakt på ministeriet, som var ”very sorry” och lovade fixa det hela. Ingenting hände emellertid , så jag fick ta till en ny påstötning. Det konstaterades att saken var ”terrible” och att man skulle ”start action against that hotel”.

Minsann,  några dagar senare kom en man till mig i Stockholm med ett paket, som innehöll vad man funnit i mitt rum och troligtvis var det jag saknade.

Paketet innehöll en bok skriven av Billy Graham med dedikationen ”May Our Lord lead you and bless you”. Det fanns också i paketet en helt ny damkofta i originalförpackning och av finaste kaschmirull med vackra guldglänsande knappar. Den passade min hustru perfekt. Vi kallade den ”Gudakoftan”.

Man kunde fråga sig hur en mapp med torra papper hade kunnat förvandlas till dessa skänker från ovan.

Via kolleger på Post Office försökte jag försiktigt forska i saken och fick så småningom reda på hur det gått till. Ministeriet hade på goda grunder blivit frustrerat och med tyngd gått på ”that hotel”. På hotellet hade man gjort något som inte hade förekommit på åratal, nämligen städat rummet ordentligt och – si – på de översta hyllorna i garderoben hade man hittat boken och koftan. Billy Graham hade haft en konferens på hotellet för flera år sedan och någon deltagare hade tydligtvis valt att göra sig av med boken på ett snyggt sätt väl medveten om hotellets städpraxis. Att förklara koftans närvaro är nog värre, men man kan ju alltid fantisera. Mappen kom aldrig fram.

Telegramutbärning med komplikationer.

Många äldre Telianer har ju börjat sin bana som telegrambärare. Så också för en känd idrottsprofil inom Tif-Stockholm, vi kan kalla honom "B"

Stockholms-springschasen var ju känd för sina snabba och dräpande kommentarer i alla lägen. Detta gällde inte minst för B som verkligen hade ett väloljat munläder som bl.a. användes för att psyka motspelaren, när han lirade pingis, med kommentarer till nästan varje spelad boll. Allt som sades var väl heller inte helt med sanningen överensstämmande varför han inte alltid blev tagen på allvar.

B var dessutom mycket impulsiv i sitt handlande.

Telegrambärarna hade någon form av ackordsystem som innebar att de hade en viss tid för att dela ut ett antal telegram. Blev det någon tid över så kunde man disponera denna fritt, exempelvis för någon idrottslig aktivitet eller besök på ett fik. På sommaren kanske för ett bad eller tid att spana in brudar på någon strategisk plats.

Det här var nog ett rätt bra system som garanterade att telegrammen delades ut med fart och kläm.

Följande episod utspelar sig en varm sommardag på 40-talet, när det Nya Södersjukhuset slagit upp sina portar.

B anländer per cykel och ser genast att ett stort fönster, (som sträcker sig från golv till tak) står vidöppet i den stora entréhallen. Här finns tid att tjäna (i stället för att ta omvägen genom huvudingången). Med ett vigt språng, genom det öppna fönstret, gör B sin entré på sjukhuset. Efter väl förrättat värv sätter B som vanligt högsta fart igen och eftersom den närmaste vägen mellan två punkter är en rät linje så tar han givetvis samma väg ut som in. För sent upptäcker han emellertid att någon stängt det stora fönstret i entréhallen. Han hinner i alla fall inta någon form av skyddsställning men försvinner ut genom glasrutan i bästa Action-filmstil.

B klarar den vådliga sortin med tämligen lindriga skärsår och uppsöker den mycket närbelägna akutmottagningen. Där undrar man givetvis hur det här gått till och B förklarar, på Stockholmskisen självklara vis, att han helt enkelt hoppat ut genom ett av de stora fönstren i entréhallen.

Givetvis blir han inte trodd, men hans snabba replik blir "Gå ut och titta själv"

Här en självupplevd episod, med B i huvudrollen, som utspelar sig en höstkväll i början på 70-talet vid Ågesta friluftsgård söder om Stockholm. Skid- och löpsektionen vid Tif-Stockholm skall hålla kort-KM i terränglöpning på den el-belysta motionsslingan. Omklädningsrummet är fullt av folk som håller på att byta om till sportfåneutrustning. Plötsligt kommer B infarande och förklarar med hög röst "Grabbar ni kan lägga av med att klä om, det blir ingen tävling i kväll, lyset har slocknat på motionsslingan". Reaktionen blir stora garvet och alla tror givetvis att de än en gång utsatts för B:s välkända skämtlynne. Efter en stund kommer emellertid tävlingsledaren, som bekräftar det faktiska förhållandet.

Det tråkiga efterspelet, till episoden på Södersjukhuset, var att B blev ersättningsskyldig för den stora glasrutan. Telegrafverket, som det hette på den tiden, tar inget ansvar för dylik skadegörelse av personalen och B själv har ingen försäkring som kan ersätta skadan så det blir att ta av den magra telegrambärarlönen. Välvilligt inställda jobbarkompisar drar dock sitt strå till stacken och hjälper B betala den bistra räkningen.

Den oförtröttlige George Carlsson förser oss med ett par berättelser med pulsekometern i centrum. För säkehets skull bifogar han också en försvarlig faktaruta om detta förträffliga mätinstrument.

Bengt Åkesson återkommer här med en internationell utblick som fångar pedagogiska stämningar i såväl Florida som Lappland.

Hedersmedborgare

I mitten av 60-talet dök en förkortning från amerikanskan upp, CAI, som ingen visste vad det betydde. Samtidigt ville man ju inte erkänna detta. Förkortningen skulle uttolkas till ”Computer Aided Instruction”, dvs att använda datorer i undervisningen, vilket numera är skäligen självklart. Regeringskansliet blev förmodligen tillfrågat vad detta var för fint, som kanske vårt land borde suga till sig. Vi hade ju världens bästa skolsystem menade vissa. Man handlade på sedvanligt sätt och tillsatte en kommitté med medlemmar, som inget visste i frågan, men som i USA skulle söka sanningen. Nå, två medlemmar i kommittén var ju faktiskt verkligt kunniga inom  skolvärlden. En var rektor för en stor gymnasieskola och den andre var t.o.m. chef för det svenska skolväsendet, en färgstark person. Jag blev uppringd av televerkets högste chef, som kort och gott meddelade att kommittén befarade att telekommunikationer kunde vara inblandade och att man ville ha med en person från televerket. I skämtsam ton sa han att det borde vara någon som hade kunskaper ifråga om datakommunikation och som man utan olägenhet lätt kunde avvara, dvs Bengt Åkesson. Förresten skulle kommittén åka iväg om ett par dagar så det var lika bra att jag packade resväskan med detsamma.

Man hade ju inom televerket blivit van vid att själv ordna sina resor på enklaste sätt så att inte damerna inom reseräkningsgranskningen blev irriterade. Denna resa hade emellertid ett annat ”stuk” (som det ju numera heter!). Tydligen hade regeringskansliet beslutat om resan och gett UD order att agera. UD hade beordrat ambassaden i Washington att ordna resa och alla besök mm. Ambassaden hade beordrat konsulaten i New York och San Francisco osv - katten på råttan etc. Till åtminstone min förvåning gled en limousine med en svensk flagga upp på flygplatsen i New York och en representant från konsulatet tog hand om oss.

Tillsamman med de trevliga och lättsamma kommittékamraterna besöktes en mängd olika skolor och  undervisningscentra, som på ett eller annat sätt begagnade sig av datorer och jag tyckte det var mycket intressant kanske inte så mycket för datastödet som för den inblick vi fick i USAs undervisningssystem. Vi var med om många skojiga episoder, som det skulle föra för långt att berätta. Jag skall begränsa mig till vad som hände i Tallahassee, som ju alla vet är huvudstaden i Florida och som har ett stort universitet, ”Florida State University”. Det kan för övrigt tilläggas att några problem med datakommunikation fanns ej. I den mån sådan kom till användning var det Bells standardtjänster. Jag reste därför hem efter 14 dagar, men de övriga kommittémedlemmarna stannade i USA några veckor till för att plikttroget göra av med tilldelade kommitté- och reseanslag.

Vid ankomsten till Tallahassee tog vi på eftermiddagen in på ett bättre motell, som låg alldeles intill universitetet. Vi fann ett brev till oss från rektorn för universitetet med en inbjudan till en välkomstdrink på kvällen. Vid denna mottagning skulle också deltaga de, som vi  skulle träffa de närmaste dagarna. Trevlig och praktisk amerikansk gästfrihet!

Vi traskade på kvällen från vårt motell till den byggnad i universitetskomplexet, där mottagningen skulle äga rum. Nu var det inte så alldeles lätt, eftersom ”campus-området” var fullt av byggnadsarbete och diken och stora hål i marken, men vi kom helskinnade fram vägledda av ett muntert sorl från öppna fönster.

Mottagningen var mycket trevlig. Vi  blev snabbt accepterade och deltog med liv och lust i  diskussion inom skilda ämnen, t ex varför Europa trilskades med att använda det komplicerade metersystemet och 24-timmars klocka. En hel del goda drycker, som det gällde att värdera, fanns också och bidrog till den allmänna munterheten.

Efter en stund dök en något undersätsig man upp,  som verkade välkänd och ”buddy” med rektorn. Han presenterade sig aldrig så vi får t.v. kalla honom Mr.X. Han var mycket trevlig och spottade inte i glaset.

Efter hand troppade gästerna av. Mr.X  och vi  gick som nästan de sista ut i den svarta natten. Mr. X sade att han hade sin bil vid vårt motell så vi gjorde sällskap över campus-området. Om det tidigare hade varit svårt att forcera området med livet i behåll var det nu i kolmörkret etter värre. I någon mån var vi väl styrkta i vår navigeringsförmåga av diverse drycker. Hur som helst, plötsligt ramlade vår vän ned i ett hål och vi fick göra en insats med att få upp honom igen. Inget allvarligt hände, men både han och vi andra - inte minst jag - blev ordentligt nedsmutsade. Men slutet gott – allting gott. Vi lyckades ta oss tillbaka till motellet, där vi hade en svit och där vi fick in  vår vän i badrummet och ”brushed him up”. Vi hade ju också vissa stärkande drycker, som verkligen behövdes efter alla strapatser, så snart var munterheten återställd. Plötsligt var vår vän försvunnen och vi undrade i vår enfald hur han skulle klara sig för polisen med att köra bil.

Ett par dagar senare gav rektorn en avskedslunch för oss och de personer, som vi mött. När jag gick in i huset där lunchen avåts lade jag märke till en limousine med Floridas flagga som parkerats utanför och en chaufför, som öppnade bildörren för Mr.X. Ett ljus gick upp för mig. Mr.X var tydligen en hög myndighetsperson i Florida och jag anade och fick bekräftat att han var guvernören himself.

God stämning rådde vid   välkomstdrinken och Mr.X = guvernören skämtade om våra gemensamma äventyr. Vi hälsades välkomna av rektorn och på internationellt sätt tackade vår delegationsledare  omedelbart för all vänlighet och gästfrihet vi mött och tog fram en bok som överlämnades till rektorn för vidare befordran till universitetets bibliotek. Med boken följde en historia som jag kommer ihåg så här.

När chefen tillträtt sin befattning fann han att sameskolorna i Sverige hade mycket dåligt med undervisningsmateriel. Man hade bl. a. använt en bok ”Om lapparnas liv”, med illustrationer av den kände samekonstnären Skum. Boken gick inte att få tag på längre och det var hög tid med en ny utgåva av boken, lämpligen översatt inte bara till svenska och finska utan även till engelska. Ett oväntat problem upptäcktes emellertid. De gamla illustrationerna hade blivit kulturhistoria och hamnat på Nordiska Museet, som vägrade att lämna ut dem. (Förmodligen var man rädd för att de kunde förstöras vid en ny reproduktion). Trots upprepade vädjanden från vår delegationsledare nekade museet kategoriskt.

I denna situation fanns det enligt vår delegationsledare bara en sak att göra. En handgången ung medarbetare till honom tog helt enkelt   materialet ut ur sina montrar på museet, vilket enligt uppgift var mycket lätt gjort. Med tillgänglig modern reproduktionsteknik kunde man på 24 timmar få fram tryckplåtar för en ny elegant bok med de gamla kulturskyddade illustrationerna.

När detta var gjort tog vår delegationschef kontakt med museet. Jag kommer inte ihåg exakt hans redogörelse för kontakten men uppfattade (rått uttryckt) att museet hade fått två alternativ, ungefär så här:

-           Polisanmälan för stöld, som troligtvis ännu inte upptäckts av museet. Om detta alternativ valdes fick man bereda sig på en presskonferens till vilket de stora pressdrakarna (även ”skandalpressen”) blev inbjudna. Representanter för sameorganisationer kunde också komma iklädda sina färgglada dräkter.

-           En betrodd medarbetare skulle per omgående återställa det ”lånade” materialet. Om detta alternativ valdes skulle man i boken infoga en text med innebörden att boken tillkommit med välvilligt stöd av museet.

Museet valde det sistnämnda alternativet.

En ganska stor upplaga av boken trycktes. Ryktet om den nya boken spred sig emellertid till Norge och Finland och sameskolorna i dessa länder rekvirerade ett stort antal exemplar och snart började lagret att tunnas ut. Vår delegationschef hade emellertid lagt undan ett mindre lager för sig själv och ett exemplar – elegant inbundet – överlämnades som tidigare nämnts till rektor.

Guvernören applåderade våldsamt. Vår delegationschef hade visat riktiga amerikanska takter, vilket tydligen uppskattades. Jag minns att guvernören vinkade till sig sin vakt vid dörren och viskade något, som fick vakten att brådstörtat ge sig av.

Just innan vi skulle skiljas efter lunchen och höll på att ta farväl, kom en dam – kanske guvernörens sekreterare – i fyrsprång med ett kuvert till guvernören. Ur detta tog guvernören fram dokument, som gjorde oss till ”Honorary Citizen of the State of Florida” undertecknat av guvernören och försett med ”Great Seal of the State of Florida”.

Jag dristade mig att försiktigt fråga: ”What does it mean?” Svaret blev: ”Well, don’t mix it up with the Federation”. Dokumentet finns nu inramat i mitt arbetsrum.

Det bör tilläggas att motellpersonalen talade om för oss att guvernörens chaufför hela tiden hade väntat på motellet för att köra hem guvernören i dennes limousine, som var parkerad vid motellet. Att guvernören själv skulle ha kört ”intoxicated” var det alltså inte tal om.

En slät på Skeppsbron

Berättat  av en kollega som råkat höra detta samma dag det hände.

En dag någon gång på 40-talet kom en av de stadiga stationsbiträdesgossarna på telegrafstationen vid Skeppsbron ner till matsalen (Babylon) och beställde av servitrisen ”en kopp kaffe och en slät bulle”.  Servitrisen, som väl inte direkt platsade att ställa upp i en Fröken Sverige-tävling, repeterade:  ”En kopp kaffe och en slät”.  Varpå reaktionen kom snabbt från beställaren:  ”Nej, för f-n; en bulle!”

Verner Kanterud har sänt oss följande TIF-minne:  

Ordförande – av misstag

Det hände sig att det var val till ny ordförande i TIF. Tiden var omkring 1960.

Föreningens kanslist var Erik Rudbeck som höll i det mesta. Av många ansågs han vara föreningens verkliga ordförande. I sin tjänst på Televerket hade han bl.a. ansvaret för bösstömningen i telefonkioskerna.

Det fanns 2 kandidater till posten som ordförande, Birger Hellgren mångårig redaktör för Tif-tidningen och Kaj Hallgren pistolskyttesektionens ordförande.

Rudbäcks favorit till ordförandeposten var Hellgren och Rudbäck hade därför trummat ihop en del folk, bl.a. 2 telefonister samt jag och en till från ungdomssektionen på Telegrafstationen, för att rösta efter hans önskan. Ungdomssektionens verksamhet bestod av fotboll, handboll, hockey-bockey och badminton. Rudbeck som var initiativtagare till sektionen tyckte väl därför att vi borde göra honom en gentjänst.

Till Rudbäcks stora förargelse vann Hallgren över Hellgren med rösterna 15 mot 14. Först hade frågan ställts vilka som röstade på Hallgren, och då hade telefonisterna räckt upp sina händer. Efteråt fick flickorna naturligtvis skäll av Rudbäck och de var helt olyckliga, men de försvarade sig med att de kunde inte veta att kandidaterna hade så lika namn.

Så småningom kom ändå turen till Birger Hellgren att bli ordförande för TIF.

I slutet av 80-talet gick jag en kurs på Patent- och registreringsverket och vår kurssamordnare råkade då vid en kafferast nämna att han var son till Kaj Hallgren. Jag berättade då episoden med namnförväxlingen som han fann lustig.

Lagen om alltings djävlighet

LM Ericsson var ju framstående inom automattelefonin men man konstruerade och levererade även en hel del transmissionsutrustningar. Här var man kanske inte lika framstående. Ofta började problemen visa sig efter någon tids drift.

Under senare delen av 50-talet hade Arvika i Värmland rätt dåliga förbindelser med övriga landet och utlandet. Den mesta av den här trafiken gick via Stockholm. Problemet var sträckan Karlstad – Arvika där det bara fanns ett blanktrådsnät med begränsad kapacitet och som vintertid var mer eller mindre utslaget p.g.a. blötsnö, vindfällen, rimfrost m.m. I det här området fanns det en del större företag som var beroende av väl fungerande teleförbindelser och man hade vid upprepade tillfällen klagat hos höga vederbörande om tingens ordning. Förmodligen var en mindre koaxialkabel planerad, på den här sträckan, men för att tillfälligt utöka ledningskapaciteten installerades ett 12-kanalers bärfrekvenssystem på något bra par i blanktrådsstråket. De här 12-kanalerna kopplades vidare, via en s.k. "12-grupp", i koaxialkabeln till Stockholm.

Det är nu lagen om alltings djävlighet kommer in i bilden.

Det fanns otaliga sådana här 12-grupper i drift i landet vid den här tiden, men naturligtvis skulle det just på den här gruppen uppträda ett mycket svårlokaliserat intermittent fel. När felanmälan på kanalerna kommit in räckte det oftast att man sände en testton på en av kanalerna och kopplade upp ett mätinstrument någonstans i systemet så var felet borta. Sedan kunde det dröja någon dag eller vecka innan felet återkom. Med hjälp av kollegorna i Karlstad lyckades vi så småningom konstatera att felet var i transmissionsriktningen Stockholm till Arvika och att felet låg i sändarutrustningen i Stockholm. Sådana här fel uppträdde ibland på någon enstaka kanal men där fanns alltid möjligheten att lätt byta ut enheter eller göra en manuell korsning till någon ledig kanal. Dessa möjligheter saknades när felet var på den här nivån.

Karaktäristiskt för den här typen av fel var att det aldrig gick att få fram felet genom att knacka på enheter, ruska på kabelstammar eller kontaktdon vilket brukade ge resultat om det var frågan om dåliga lödningar eller glappkontakt i jackar eller kontaktdon. När felet försvunnit var det bara att avvakta nästa felanmälan.

Genom att ständigt ha ett mätinstrument uppkopplat på 12-gruppen kunde vi så småningom lokalisera den fallerande enheten och byta ut den.

Med tiden lyckades också fabrikanten komma tillrätta med de här problemen som berodde på att en viss typ av styrolkondensatorer kunde ha dålig kontakt mellan anslutningstrådar och foliebelägget. Genom att konstruera en speciell testutrustning kunde man sortera bort felaktiga exemplar innan de monterades in i enheter i utrustningen.

En annan svaghet, i den här första generationens bärfrekvenssystem för koaxialkablar från LM, framkom efterhand.

För att överföra fjärrskrift, med hastigheten 50 bit per sekund, främst telex och fast uppkopplade teleprinterförbindelser, över längre avstånd, användes s.k. tontelegrafsystem på en telefoniledning i riksnätet. Man fick då 24 fjärrskriftsförbindelser på en telefonikanal.

Den ordinarie ledningen för dessa tontelegrafsystem var nästan uteslutande en s.k. fysikalisk förbindelse i någon fyrskruvskabel.

För att gardera sig mot avbrott på den ordinarie ledningen hade man tillgång till minst en reservförbindelse per system. Denna reservförbindelse användes normalt för telefontrafik och skulle helst ha en annan väg i nätet för att vara tillgänglig när den ordinarie ledningen drabbats av kabelfel eller andra störningar.

Av någon anledning fungerade inte reservförbindelserna i koaxialkablarna riktigt tillfredställande, teckenöverföringen blev osäker. I de här fjärrskriftsapparaternas kommunikationsprotokoll (5-enhetskoden) ingick ju inte, som i dagens dataöverföringsprotokoll, någon felkorrigeringsfunktion. Alla som kommit i kontakt med telex kan säkert dra sig till minnes hur det kunde se ut när mottagande apparat missat växlingen mellan bokstavsskrift och siffer/teckenskrift eller vice versa.

Inom landet försökte man därför i första hand hitta andra reservvägar.

Problemet var reservförbindelserna till de större metropolerna i Europa. Här fanns nästan inga andra alternativ. En del utländska förvaltningar klagade på förbindelsernas kvalitet och påstod att felet låg i Sverige men ingen kunde definiera vad som egentligen var fel. De transmissionsparametrar man då kunde mäta uppvisade inga onormala avvikelser.

Som oftast är fallet blir det en tillfällighet som gör att man kommer felet på spåren och då inte med hjälp av något sofistikerat mätinstrument utan med det mänskliga örat som ju är ett förnämligt instrument. När en tontelegrafförbindelse mellan Stockholm och Växjö skall etableras finns ingen annan reservväg tillgänglig än i koaxialkabeln Stockholm – Malmö, med avgrening i Ljungby, till Växjö.

Reservvägen visar sig emellertid helt oanvändbar. De som normalt lokaliserar fel på dessa förbindelser finner emellertid inget onormalt så det blir vi på bärfrekvensavdelningen som får försöka lösa mysteriet.

De här 4 MHz bärfrekvenssystemen på koaxialkabel eller radiolänk var ju den här tidens bredband men nådde aldrig ut till kunden. Kunden fick nöja sig med en 4 kHz frekvenslucka när han eller hon slog ett riktnummer till någon avlägsen plats i landet.

Systemen arbetade enligt SSB-tekniken (SSB = Single Side Band), på ungefär samma sätt som en amatörradiosändare på kortvågsbandet, vilket innebär att den signal som skall överföras får amplitudmodulera en bärvåg, därefter tar man bort bärvågen för att inte överföra någon effekt när kanalen är tyst. Dessutom tar man bort ett av de två sidbanden, som bildas vid amplitudmoduleringen, för att spara på frekvensutrymmet. Eftersom ingen bärvåg överförs från sändande- till mottagande utrustning måste en ny bärvåg tillsättas för att den överförda signalen skall kunna demoduleras i mottagarutrustningen. Detta ställer mycket höga krav på frekvensnoggrannhet och stabilitet i den utrustning som genererar dessa bärfrekvenser.

Åter till problemet:

När man sände en distorsionsfri testton, på en kanal i den här gruppen om 60-kanaler, mellan Stockholm och Växjö lät den inte bra i mottagaränden. Förutom testtonen hördes en störnig i bakgrunden, ungefär som när det haglar på ett plåttak. Störningen hördes inte om tonen bröts så på något vis fungerade tonen som bärare av störningen. Vid byte av bärfrekvensgenerering, från ordinarie- till reservutrustning, kunde en viss förändring i störningens karaktär förnimmas, varför man med rätt stor sannolikhet kunde anta att störningen berodde på något fel i bärfrekvensgenereringen. Nu blev det konstruktörerna på LM som fick ta sig an problematiken.

För att erhålla erforderlig frekvensnoggrannhet och stabilitet styrdes all bärfrekvensgenerering från en kvartskristallbestyckad s.k. "master-oscillator". Kristallen var specialslipad för att ge maximal stabilitet och innesluten i en ugn med mycket noggrann temperaturreglering.

Hur den här bärfrekvensgenereringen skulle gå till var inte standardiserat, men däremot var det frekvensutrymme som varje kanalnummer disponerade standardiserat av CCITT, för att samtrafik mellan olika fabrikat av utrustning och mellan olika teleförvaltningar skulle vara möjlig.

Frekvensområdet för de här systemen var 60 kHz till 4,028 MHz vilket gav 960 telefonikanaler på ett tubpar i koaxialkablarna.

För att placera respektive kanal på rätt frekvensutrymme erfordrades ett 30-tal bärfrekvenser, i olika kombinationer, den lägsta med frekvensen 12 kHz den högsta = 4,34 MHz, alla härrörande från tidigare nämnda masteroscillatorn.

Vanligtvis var masteroscillatorns frekvens 124 kHz, hos de flesta fabrikat av utrustning, lägre frekvenser erhölls genom delning, högre d:o genom multiplicering.

LM hade valt 6 kHz som masteroscillatorfrekvens och alla andra frekvenser erhölls genom multiplicering, en lösning som skulle visa sig vara mindre lyckad. När man multiplicerade frekvensen, ett flertal gånger, skulle det visa sig att en viss typ av störning, som var försumbar vid 6 kHz , blev allt mer framträdande ju fler gånger frekvensen multiplicerades. Att de här 60 kanalerna, mellan Stockholm och Växjö, blev kraftigt drabbade, av den här störningen, berodde på att de var placerade allra högst upp i frekvensbandet med hjälp av den högsta bärfrekvensen = 4,34 MHz.

Vissa åtgärder, som fabrikanten vidtog, reducerade störningen men resultatet var inte tillfredställande för de högre ordningens bärfrekvenser. Första åtgärden blev därför att lägga den grupp om 60 kanaler, där alla reserv-tontelegrafledningar till Europas metropoler var placerade, på plats nr:2, näst längst ned i frekvensbandet, mellan Stockholm och Malmö. Anledningen till denna placering var att ingen högre ordningens bärfrekvens behövde utnyttjas för denna plats.

Nästa, mera omfattande, åtgärd blev att mata in en annan störningsfriare 124 kHz signal för alstring av de högre ordningens bärfrekvenser i den här utrustningen från LM.

På en del större stationer fanns denna masteroscillatorfrekvens tillgänglig från utrustning av annat fabrikat. Där så inte var fallet vill jag minnas att man köpte in ett antal 124 kHz masteroscillatorer, av annat fabrikat, för att relativt snabbt åtgärda problemet i väntan på nästa generations utrustning från LM.

Den här typen av störningar skulle senare kallas för "fasjitter" och var en oönskad fasmodulation av bärfrekvenssignalen med brus eller diskreta frekvenser främst härrörande från nätfrekvensen = 50 Hz och dess övertoner. När datatrafiken, med modemförbindelser över telefonnätet, började ta fart i slutet av 60-talet, skulle den här typen av störningar bli ett växande problem. De första generationens modem, med relativt låga bithastigheter, var inte så känsliga för dessa störningar, men med allt mer förfinade modulationsmetoder, av modemens bärvågssignal, för att få upp bithastigheten, ökade kraven på överföringens kvalite i de här systemen.

I slutet av 60-talet började också lättanvända portabla mätinstrument, för mätning av den här typen av störningar finnas tillgängliga på marknaden. Så småningom kom också rekommendationer om max tillåtna störningsnivåer, för respektive överföringshastighet, vid fast uppkopplade modemförbindelser. Problemet i långdistansnätet var främst den äldre elektronrörsbestyckade utrustningen som fanns kvar långt in på 80-talet. Här var det rippel på anodspänningen till bärfrekvensgenereringens enheter som gav upphov till oönskad fasmodulation med frekvenserna 50, 100, 150 Hz o.s.v. på bärfrekvenserna. Ripplet härrörde från brister i filtreringen av den likriktade 50 Hz nätspänningen i nätaggregaten. I nätaggregatens filterkretsarna användes nästan uteslutande elektrolytkondensatorer som med åren tappade en del av sin kapacitet.

Vid projekteringen av fast uppkopplade modemförbindelser försökte man därför i möjligaste mån undvika dessa äldre utrustningar men med tiden blev det dock allt vanligare med uppringbara modemförbindelser, där man inte kunde styra förbindelsens väg genom nätet, så man försökte att hålla den här typen av störningar, på en så låg nivå som möjligt, även i äldre utrustningar. En hel del möda lades därför ned på att underhålla och förbättra nätaggregatens filterkretsar.

För att få en uppfattning om hur bra långdistansnätet lämpade sig för dataöverföring, via modem, hade man under senare delen av 50-talet undersökt förekomsten av mycket kortvariga avbrott i nätet, som saknade betydelse vid talöverföring, men som kunde bli problem vid dataöverföring. Där kom man fram till det inte helt överraskande resultatet att nätet i allmänhet var i det närmaste avbrottsfritt i helgerna och på nätterna. Den här typen av avbrott härrörde oftast från diverse underhålls – och mätningsarbeten som utfördes på vardagarna med bl.a. växlingar mellan ordinarie – och reservutrustningar. Undersökningen resulterade i att vissa av dessa åtgärder endast fick utföras på trafiksvag tid d.v.s. tidigt på morgonen, sent på kvällen eller under natten.

Man kan nog konstatera att det låg en hel del sanning i den gamle maskinistens råd, inför pensioneringen, till sin unge efterträdare, när han visade honom runt på arbetsplatsen. "Ja här har du maskinrummet. men kom ihåg en sak, RÖR FÖR FA-EN INGA KRANAR, jag har jobbat här i över 40-år men aldrig rört någon kran".

Det var länge sen sist, men nu har George laddat om och kommer med en betraktelse över vår lilla värld, med viss IT-anknytning på slutet också.

Sk-tkul

Även Gösta P har nu vilat upp sig en tid och återkommer här med nya (häst)krafter

Telegramutbärning med komplikationer II

Här kommer ytterligare en episod från tiden när en känd idrottsprofil inom Tif-Stockholm (kallad ”B”) var telegrambärare. För lite historik hänvisas till tidigare berättelse i samma ämne ”Telegramutbärning med komplikationer”.

Andra världskriget är slut och så småningom börjar gengastidens ved- och träkolssäckar försvinna och bensin börjar åter finnas i pumparna, på den tidens mackar som: ESSO, GULF, TEXACO, BP, NYNÄS m.fl.

Nu börjar även hjulen, så sakteliga, att åter rulla på förkrigstidens bilmodeller. En mycket vanlig förkrigs-småbil var ”DKW” från Auto-Unionfabriken i Tyskland. DKW:n var framhjulsdriven med en 2-cylindrig 584 cc tvåtaktsmotor på 16,5 hästkrafter.

Växelspaken ”ā la” vertikalt dörrhandtag var placerad mitt i instrumentbrädan. I sitt enklaste utförande ingick både trä och plywood i karossen och även en del papp i dörrarna. Detta gav upphov till att bilen fick många smeknamn såsom, ”Spånkorg” ”Flygande Papplådan” ”Pappdeka” ”Dårarnas Kalasvagn” m.m. DKW står egentligen för ”Das Kleine Wunder” översatt till svenska ”Det Lilla Underverket”

Vissa telegram började man nu köra ut med bil bl.a. till stadens ytterområden. Tiden är omkring 1947 och bakom ratten på en av Kungliga Telegrafverkets DKW Spånkorgarar befinner sig ”B”. Huruvida han skall korsa Odengatan eller göra en sväng över nämnda gata är min sagesman osäker på, men av någon anledning får han motorstopp stående över spårvagnsspåren. På avstånd nalkas en spårvagn. I sådana här stressande lägen är det ju lätt gjort att man vidtar några felaktiga åtgärder vilket förmodligen drabbar ”B”, för han lyckas inte starta motorn igen. Spårvagnarna var ju något av kungar i stadstrafiken och gud nåde den som hindrade deras framfart.

Spårvagnsföraren uppmärksammar på ett tidigt stadium B:s belägenhet genom att först lite diskret, men sedan allt ivrigare, stampa på pedalen, till den mekaniska ringklockan, som den tidens spårvagnar var utrustade med. Till sist inser han att denna åtgärd inte har önskad effekt och slår till bromsarna men så sent att en lättare kollision blir oundviklig.

”B” som har ett synnerligen väloljat munläder och en vokabulär som inte direkt lämpar sig för söndagsskolan, framför i den efterföljande diskussionen med spårvagnsföraren sitt hjärtats mening om sagda förares sätt att framföra sitt fordon med orden: ”DU DIN DJÄÄÄVEL, DU BARA PLINGAR, Å PLINGAR, Å PLINGAR, I STÄLLET FÖR ATT BROMSA”.

Eftersom händelseförloppet är rätt utdraget i tid, med den allt ivrigare plingande spårvagnen, finns det många vittnen till händelsen. I den efterföljande rättegången lär ”B” ha vunnit målet mot Stockholms Spårvägar (vilket var mycket ovanligt på den här tiden), främst beroende på att det fanns många vittnen som kunde intyga att spårvagnsföraren hade mycket god tid på sig att bromsa sitt fordon.

Trots att författaren själv tog sitt körkort i början av 50-talet minns han inte vilka regler som gällde i umgänget med Huvudstadens spårvagnar, men jag förmodar att man i alla lägen skulle lämna företräde för den spårbundna trafiken, vilket kan vara lättare sagt än gjort, när motorn strejkar.

Drar mig också till minnes en historia från den här tiden: Springschasen cyklar mellan spårvagnsspåren och blir ifattkörd av en spårvagn, varvid föraren öppnar fönstret och undrar om personen i fråga kan avlägsna sig från spåret? Springschasen replikerar med att det kan han ”göra när helst han önskar men det kan inte du med din spårvagn”.

Apropå DKW-bilar erinrar jag mig en episod från min barndoms hemtrakter, Tungelsta, mitt i Södertörn, c:a 3,5 mil från Stockholm. Tungelsta och Hässelby var stora trädgårdsorter på den här tiden och försåg Huvudstaden med färska grönsaker större delen av året. Tidigt varje vardagsmorgon, på sommaren, avgick flera lastbilslass, med s.k. torglådor (stora trälådor) fyllda med sommarens primörer, från Tungelsta, med destination Klarahallens partiförsäljning.

I Tungelstas utkanter bor trädgårdsmästare ”Fjällner”. ”F” är en av profilerna i orten men rätt så till åren kommen och tämligen disträ. En dag har ”F” ett ärende att uträtta i Kungliga Huvudstaden och tar sin ägandes DKW- spånkorg till Tungelsta station på Nynäsbanan för vidare resa, med tåg, till den stora staden. Förmodligen är ”F” rätt sent ute men hinner i alla fall med tåget. Kvar på stationsplanen (den tidens infartsparkering) står ”F”:s DKW muntert puttrande på tomgång och snart breder oljeröken ut sig, över stationsområdet, likt dimman vid Lützen. Man använde rätt fet olje/bensinblandning på den här tiden 1:15 eller 1:20 vill jag minnas. Huruvida motorn stannar av sig själv eller får hjälp av någon mänsklig hand minns jag inte.

Granne med trädgårdsmästare Fjällner bodde landsfelbyråns reparatör i Västerhaninge-Tungelsta-området: ”Gunnar Andersson” vid Televerket även känd under smeknamnet ”Byskräddaren” (av för mig okänd anledning). Gunnar var en äldre bror till den mera kände ”Hasse Andersson”. Hasse var mannen som bl.a. skapade det internationella konsultbolaget ”Swedtel”.

Hur lätt det är att få ett smek- eller öknamn illustreras av följande episod från min arbetsplats på 50-talet: Östn. J.24 i kvarteret Jericho.

Vid eftermiddagsfikat börjar en i församlingen tala om att han har planer på att bygga en veranda på sin ägandes villa, vilket resulterade i att han därefter titulerades ”Byggmästaren”.

Efter en lång tids torka på dessa sidor kommer här en pärla från beredskapsåren signerad Robert Hallin

9 APRIL 1940

-- ett datum som vi här i Norden alltid minns. Kriget pågick ute i Europa och det finska vinterkriget mot Ryssland hade nyss avslutats med den hårda freden för Finland den 13 mars. 1 Sverige hade vi s.k. förstärkt försvarsberedskap med den militära tyngdpunkten helt naturligt i den norra delen av landet till följd av vinterkriget. Skåne var närmast ett militärt vakuum.

1 det dåvarande telegrafverket var den regionala verksamheten uppdelad på sex trafikdistrikt för den trafikala driften och sammanfallande sex linjedistrikt för anläggning och underhåll av stationer och förbindelser. Den övergripande ledningen för distrikten skedde från en trafikdistriktsbyrå resp. linjedistriktsbyrå med en trafikdirektör resp. linjedirektör som chefer.

1 början av april ingick från Sveriges sändebud i Berlin meddelande om att omfattande tyska krigsförberedelser pågick i de tyska östersjöhamnarna med inskeppning av trupper och krigsmateriel inför en sannolik attack mot de nordiska länderna. På trafikdistriktsbyrån i Malmö hade man därför efter samråd med militärbefälstaben i Kristianstad infört dygnsbemanning för eventuellt behövliga snabba åtgärder. (Det militära sambandet var på den tiden i stort baserat på telegrafverkets nät.)

Natten till den 9 april var det förste tegrafassistenten som hade vakten på trafikdistriktsbyrån då en allvarlig varning inkom från militärbefälstaben om befarat tyskt anfall mot Skåne. Danmark var redan invaderat och strider pågick i Norge. Förste tegrafassistenten informerade omedelbart sin chef trafikdirektören  som bes1öt att man genast skulle evakuera från det utsatta läget i Malmö till säkrare trakter i norra Skåne. (trafikdirektören hade på grund av sin härkomst särskild anledning att undfly tyskarna.) Trafikdistriktsbyråns chaufför beordrades omedelbart att komma med tjänstebilen och så embarkerade trafikdirektören och förste telegrafassistenten. På bilens pakethållare hade man spänt fast plåtkassaskåpet med byråns hemliga handlingar. (Någon av övriga befattningshavare på distriktsbyrån informerades inte!) Innan färden gick norrut upphämtades emellertid förste telegrafassistentens gamla mor och så bar det iväg.

En strid ström av militärfordon var vid det laget på väg till Malmö och Helsingborg för att ta emot en eventuell attack över Öresund. I motsatt riktning nästan ensam i den tidiga morgonen stävade telegrafverkets tjänstebil tappert norrut. Då man hunnit en bra bit på väg norr om Es1öv sa plötsligt den gamla damen skärrad: "Stanna ett tag, hör ni inte att man klämtar med kyrkklockorna, nu är det allmän mobilisering”. Inför denna historiska begivenhet stannade man och gick ut för att lyssna bättre. I den alltmer klarnande morgonen hördes emellertid ingenting bortsett från de morgonpigga fåglarnas kvittrande. Färden gick därför vidare men efter ytterligare någon mil sa den gamla damen på nytt "Ja men nu hör ni val i alla fall att man klämtar i klockorna!" Det förnekades inte direkt av övriga i bilen men då man på nytt stannat och klev ur bilen var det knäpp tyst. Märkligt! Då den gamla damen för tredje gången sade sig höra kyrkklang gick det emellertid upp en talgdank för förste telegrafassistenten. Då man stannat gick han bak till bilen och låste upp det hemliga plåtskåpet och där fanns förklaringen till klockklämtningen. De literflaskor med ädla (och starka) drycker som trafikdirektören och förste telegrafassistenten lagrat i skåpet inför en eventuell evakuering till glesbygdstrakter med ovissa inköpsmöjligheter hade lossnat från sina förtöjningar och klingade muntert mot varandra vid bilens skakningar. Så kunde färden gå vidare norrut utan intermezzon.

Då personalen på trafikdistriktsbyrån på morgonen kom till sin arbetsplats fanns det inga chefer men på ett skrivbord fanns en papperslapp där förste telegrafassistenten med darrande stil skrivit "ANFALL VÄNTAS I GRYNINGEN" och sin signatur men ingenting mer! Nåja, det blev ju lyckligtvis inget anfall och det uppdagades också av de evakuerande som senare på dagen återvände till Malmö där de av personalen på linjedistriktsbyrån pikades för sin utflykt (eller flykt?). Som bekant skedde sedan, 1941, en omorganisation av telegrafverket då trafik- och linjedistrikten sammanslogs till ett gemensamt distrikt med en chef, distriktschefen, och så skulle det bliva frid och fröjd mellan de ibland rivaliserande tidigare båda förvaltningarna.

/Lrs

Rundradiodistribution och Flyg.

Tiden är i mitten på juni 1952 och den unge telemannen har snart jobbat sitt första år på Kungliga Telegrafverket som det då hette. Platsen är Överdragsstationen i Stockholm belägen i kvarteret Jericho 1 trappa upp på Jakobsbergsgatan 24.

Arbetet består i kabeldragning mellan ett antal nylevererade stativ från LM Ericsson för distribution av programledningar för rundradio.

På den här tiden fanns ju bara ett radioprogram ”Riksprogrammet” och landets lång- och mellanvågssändare erhöll programmet från Radiotjänst på Kungsgatan 8 via speciella skärmade radiopar i landets rikskablar. Dessutom fanns ett antal flexibla programledningar som användes vid bandningar och direktsändningar från olika platser i landet och även från andra platser i Norden och Europa.

För den här verksamheten fanns på alla större överdragsstationer i Sverige förstärkarutrustning med tillhörande omkopplingsfält (en slags korskoppling med manuellt manövrerade proppar där önskade omkopplingar och sammankopplingar snabbt kunde utföras).

Spindeln i det här nätet var Rundradiocentralen (Rrc) belägen högst upp i huset Kungsgatan 8, som utgjorde gränssnittet mellan Radiotjänst och Telegrafverket. Där tog man emot beställningarna från Radiotjänst och planerade sedan vilka ledningar som skulle användas och andra erforderliga åtgärder som behövde vidtagas för att möjliggöra direktsändningar eller inspelningar från olika platser i landet. Från större idrottsanläggningar och konsertlokaler m.m. fanns det permanenta ledningar men från mera udda sändningsplatser användes lediga kabelpar i telefonnätet .

De som i allmänhet utförde de här omkopplingarna och kopplade upp tillfälliga programledningar var personal på landets överdragsstationer. På östn. i Stockholm fanns alltid en speciell ”Radioman” som i första hand ägnade sig åt den här verksamheten. Varje morgon tog han emot beställningarna från Rrc och fördelade sedan ut uppdragen till berörda stationer i landet och övervakade sedan att önskade kopplingar m.m. verkställdes.

Den förstärkar- och omkopplingsutrustning som användes var av fabrikatet Siemens & Halske, som den Tyska elektronikjätten hette på den tiden, och var av förkrigsmodell med elektronrör stora som halvlitersflaskor. Omkopplingsfälten bestod av stora 2-poliga proppar med en lång styrpinne som löpte i en slid som spärrade om man oavsiktligt kopplade ihop två ledningar.

Tiden var nu inne för att byta till modernare utrustning med större kapacitet för kommande behov med flera programkanaler, och man hade också fått utökad ledningskapacitet genom att de koaxialkablar som höll på att läggas i landet även innefattade skärmade radiopar.

I den nya utrustningen, som levererades av LM Ericsson, var omkopplingsfälten av smidigare utförande och propparna endast 1-poliga. Som 2:a ledare använde man ett kraftigt jordplan placerat bakom omkopplingsfältet. Denna konstruktion skulle senare visa sig inte vara helt problemfri. En mindre provutrustning, som fungerade till belåtenhet, var i drift i Trollhättan. Här i Stockholm var utrustningen av en helt annan kaliber och bestod av c:a 14 stativ innehållande kopplingsfält, förstärkare och ledningsutjämnare m.m.

Det var en rätt komplicerad kabelförbindning mellan de olika stativen där kablar som överförde svaga respektive starka signaler skulle ha största möjliga separering för att undvika överhörning mellan programkanalerna. På de här programledningarna ställdes helt andra krav på överföringskvalitet och frihet från störningar m.m. än vad som gällde för vanliga telefonledningar. Vid senare inmätning av utrustningen visade det sig att förbindningen mellan kopplinsfältens jordplan, med grov kabling i stativtopparna, inte gav godtagbara överhörningsvärden. I stället fick man borra hål i stativramarna och förbinda jordplanen med många korta kablar i de borrade hålen.

Den här nya utrustningen var placerad i nära anslutning till den befintliga utrustningen. Matarledningen av riksprogrammet, till sändarna i södra Sverige, gick i en slinga med en återgångsledning tillbaka till Stockholm. Detta för att man snabbt skulle upptäcka avbrott eller störningar i överföringen. Det var i första hand Rrc på Kungsgatan 8 som övervakade detta men även på östn i Stockholm hade man en högtalare ständigt inkopplad. Avbrott på riksprogrammet hade alltid högsta prioritet och det fanns alltid möjligheter att göra omkopplingar till reservvägar på olika platser i landet för att säkerställa programmatningen vid kabelfel m.m.

Via ovan nämnda övervakningshögtalare kom den unge telemannen att lyssna på radio hela arbetsdagarna och den 13 juni börjar dramatiska händelser inträffa på Östersjön. En av flygvapnets DC3:or saknades efter en navigationsövning öster om Gotland, som det sades då, i dag vet vi ju att planet signalspanade på Sovjetunionen med engelsk och amerikansk utrustning, vilket också Sovjet kände till genom spionen Stig Wennerström som senare avslöjades. Endast början på ett nödmedelande uppfattades på basen på Bromma. Ett stort sökpådrag inleddes med både båtar och flyg men det enda som hittades var en genomskjuten gummiflotte.

Tre dagar senare, den 16 juni på morgonen, blir ett sjöspaningsplan av typ ”Catalina” beskjutet av två Mig-jaktplan. Man lyckas nödlanda i närheten av ett Västtyskt fraktfartyg och besättningen räddas av fraktfartyget medan planet så småningom sjunker p.g.a. skador i skrovet. Chef för flygvapnet 1952 var General Bengt Nordensköld, känd som en tuffing. Nordensköld var mannen som byggde upp det Svenska Flygvapnet, efter 2:a världskriget, till ett av världens starkaste. Nordensköld blir rasande, när han får meddelandet att Catalinan skjutits ner, och beordrar på eget initiativ stridsladdat svenskt jaktflyg ut till aktuellt område i Östersjön. Själv startar han från F8 i Barkarby med en likaledes stridsladdad J28 Vampire med kurs på nedskjutningsplatsen.

Föga anade väl då den unge telemannen att han några år senare, hösten 1955 till d:o 1956, skulle tjänstgöra som telefonist på signalcentralen på Roslagens Flygkår F2, beläget vid Hägernäsviken i Viggbyholm, och få träffa människorna som flög Catalinaplanen och även få flyga en tur ut över skärgården i det här klassiska planet från amerikanarnas krig mot Japanerna i Stilla havet, under andra världskriget, efter angreppet på Pearl Harbor 1941.

Midsommarnatten 1956 har den unga telemannen vakten på signalcentralen på F2.

Vanligtvis brukade man kunna sova gott på den här vakten men den här natten är det ju rätt mycket hålligång inte minst ute i skärgården. Någon gång vid två eller halvtretiden vill jag minnas ringer telefonen. Det är landstingets ambulansdirigering, någon har ramlat ner från en höskulle på en skärgårdsö och behöver transport med ambulansplanet. Det är bara att koppla samtalet vidare till dagofficeren som vidtar nödvändiga åtgärder. Både förare, mekaniker och trafikledare finns inom området eller i dess närhet. Vanligtvis är det dagofficeren själv eller ställföreträdande dagofficeren som är jourhavande ambulansplansförare. Eftersom vädret är utmärkt och sommarnatten ljus är det bara för färdmekanikern att sätta liv i burkarna i Tp78:ans stora stjärnmotor, för föraren att få så bra positionsuppgifter som möjligt för att veta var man skall landa och för trafikledaren att bemanna tornet uppe på kanslihusets tak samt att invänta sjukvårdspersonal, läkare eller sjuksköterska, beroende på patientens tillstånd, från Mörby Lasarett, som jag vill minnas att Danderyds sjukhus hette på den här tiden.

Snart nog är alla på plats och det är bara för föraren att släppa lös alla de 600 hästkrafterna och som en jättelik ilsken bålgeting lyfter den orangefärgade maskinen, med Rödakorsemblemen på vingarna och flygkroppen, från Hägernäsviken i den stilla sommarnatten och sätter kurs mot någon avlägsen skärgårdsö. Förmodligen har man också väckt de flesta boende i samhällena Hägernäs och Viggbyholm, men syftet med den här nattliga flygningen är ju god.

Ambulansplanet ersattes så småningom av civila helikoptrar och Flygräddningsgruppen baserades 1958 på F8 i Barkarby. Av de två återstående Catalinaplanen togs plan 03 ur tjänst 1960 och plan 01 år 1966. Planen ersattes successivt av Tp83 Pembroke för spaningsuppdrag och de stora Vertol-helikoptrarna (Hkp4) med dubbelrotor (populärt kallad ”bananen”) för sjöräddningsuppdrag.

 Catalina 01 finns bevarad på Flygvapenmuseet i Linköping.

Den nakna sanningen

En sann liten historia från min tid som vikarierande telekommissarie i en liten stad i Mellansverige.

Som relativt nyanställd i dåvarande Kungliga Telegrafverket tjänstgjorde jag som vikarierande telekommissarie på en liten ort i Mellansverige. Just den sommaren drabbades den lilla staden av en osedvanligt envis värmebölja, ett faktum som gett denna historia sin upprinnelse.

En dag när jag som vanligt satt och sorterade post, läste ortens nyhetsblad och i övrigt utförde de sysslor en vikarierande telekommissarie hade, kom plötsligt telefonsalens vaktföreståndare inspringande på kontoret med andan i halsen:

”Kommissarien, kommissarien, vad skall vi göra? Alla telefonisterna i telefonsalen har klätt av sig alla sina kläder och sitter nu nakna och expedierar samtalen och jag vet inte vad jag skall göra. De vägrar klä på sig igen - kommissarien måste beordra dem att klä på sig igen.”

Ja, det lät ju oroväckande, varför jag med några snabba kliv förflyttade mig upp till telefonsalen, där jag mycket riktigt fanns ett 60-tal unga flickor och äldre damer helt eller delvis avklädda. Det var en anslående syn må jag säga. Jag stod kvar en liten stund(!) och begrundade situationen och vidtog därefter åtgärder snabbt och resolut. Jag återvände därefter till mitt kontor och mina sysslor.

Det dröjde inte länge förrän vaktföreståndaren åter kom springande med andan i halsen:

”Vad sa kommissarien till dom där uppe? Nu har de klätt på sig och allt är som vanligt igen.”

Jag svarade: ”Jag sa ingenting till dom utan öppnade istället alla fönstren, önskade dom en skön eftermiddag och gick ner hit igen.”

Att jag efter den här händelsen hade ett mycket gott förhållande till personalen inom chefsområdet behöver väl inte sägas.

Tack, ni som bidragit. Nu väntar vi spänt på ännu fler bidrag. Från fler skribenter!

Sidan senast uppdaterad 2006-12-28

Åter till senITel:s hemsida