senITel
Våra senITel-dagar på Tekniska Museet 2011
Här nedan följer referat från årets avverkade torsdagsövningar (färskast överst)
Den
8 december
Så har då ännu ett senITel-år gått till ända (nåja julklappsutlottningen
återstår) och det markerades på sedvanligt sätt med lussefika: kaffe, lussekatt,
glögg, pepparkaka (denna gång förstärkt med ädelost på tub) samt mycket samkväm. En
del av glöggarna syns på denna bild.
Jan Bergman passade på att visa bilder från Sua5 tagna under andra halvan av 60-talet,
och många kända nunor dök upp där. Och valberedaren Till berättade att man behöver hjälp med att
hitta en efterträdare till Kalle på ordförandeposten. Åke vill gärna ha förslag till
ämnen/föreläsare under vårterminen. Årsmötet blir som vanligt i februari och
torsdagsmötena (i Stockholm) återupptas den 26 januari, på samma plats som denna bild
är tagen.
Ömsesidiga önskningar om God Jul , gott slut och gott nytt och gott gott utväxlades.
Solen sken när vi gick ut, men temperaturen var inte mycket över nollstrecket.
Den
1 december
Denna första torsdag i advent fick vi en intressant,
rolig och belysande inblick i hur satellit-TV växte fram i
Europa. Henrik Broberg gav
oss en del av sina omfattande erfarenheter inom området. Med en bakgrund från FoA
och ESA , med ansvar för driftsäkerhet, men också från gravitationsforskning, blev
Henrik värvad av Stenbeck till SES
i Luxemburg, där statsmakterna tidigt fått idén att satsa på satellit-TV med
Europa som målgrupp.
Det började med kontor på 10 kvm i Luxemburgs sparbanks
hus, och ledde så småningom till ett världsledande satellitbolag med bl a
Astra-satelliterna. Aktieköpare/investerare valdes ut noggrannt. ´Så småningom gällde
det att köpa satellit också. Specifikationen skrevs på en vecka och godkändes (Inom
ESA skulle det tagit 1 år för 10 man att göra en detaljspec, men här gjordes det i
stället en spec över hur satelliten skulle nyttjas). Europeiska leverantörer var
tveksamma - man ville inte stöta sig med Eutelsat. Men i USA hittade man ett företag som
gav en bra offert. Ekonomin var svajig, så även relationerna till Kinnevik.
Så gällde det att hitta frekvenser, banposition och att klara samspel
med ITU. 11,45 GHz var tänkt som reserv, men var inte reserverad, så den lade man beslag
på. Ett bra sätt att lägga satelliterna i samma bana i 19 grader ost var resultatet av
nödvändig sparsamhet, men blev också en teknisk framgång.
Uppskjutning borde ske med Ariane-raket (som kompensation för
att satelliten var från USA). Priset var skyhögt, men gick att pressa avsevärt
sedan man visat vad man kunde få för pris om man valde amerikansk uppskjutning.
Själva markcentralen byggdes på strategisk plats i Luxemburg,
med ordentligt skalskydd. En mobil enhet fanns också som reserv.
Man var nu i konflikt med både Intelsat och Eutelsat. Frankrike
och Tyskland planerade i mitten av 80-talet en egen satellit, som skulle kunna konkurrera
ut SES. Dessbättre (för SES) krånglade den. Och britterna, som då var lite sura på
Eutelsat valde SES satellit och köpte in sig på 10 av 16 transpondrar. Murdochkoncernen
hörde till intressenterna.
Sändningarna inleddes 1988 och de nådde förstås en bra bit in över
järnridån - måhända bidrog den information som där spreds till att muren föll.
Under en sällsynt semestervecka för Henrik (på Mallorca)
utsågs ny general för SES. Henrik fann för gott att lämna företaget och har sedan
haft olika uppdrag. Men under en period av arbetslöshet tog han ett initiativ som ledde
till att Norge och Telenor kom över satellitkapacitet, delvis tack vare en sagolik tur
och timing och det blev starten för Norges satellitverksamhet..
Bland annat. För det var mycket som Henrik hade hunnit med,
även en tid i Telia.
Den
24 november
De medlemmar som var med på resan till Helsingfors i
våras vet mycket om finlands telehistoria tack vare Johan
Martin-Löfs redovisning då. Nu kompletterade
Johan med att redogöra för Soneras
(och tidigare Tele Finlands) utveckling internationellt före sammanslagningen med Telia. Utgångspunkten var ett exceldokument som finns i källarvalven av
TeliaSoneras historia på nätet. För att komma dit följer man vägen: www.teliasonera.com och väljer avdelning Om
oss (till vänster) för att sedan välja Historia (till vänster) och sedan TeliaSonera
history (till höger). Klickar man där på Sources (uppe till höger) och sedan på
Sonera (nere i mitten) under The history of Sonera. Sedan väljer man vid Choose document
type The history of Sonera och kommer till tre dokument. Öppna Chronology of Sonera och
ett stort Excel-dokument öppnas med 200 händelser som alla har en kommentar om man pekar
på den lilla röda triangeln i hörnan på resp ruta. Om du tyckte sökvägen var
krånglig kan du klicka här i
stället så kommer du till de tre dokumenten.
Dagens ämne koncentrerades till avdelningen längst till höger
i Excel-dokumentet, "International organs and business". Den viktigaste optiska
telegraflinjen gick mellan Grisslehamn och Eckerö på Åland 1796-1808. Elektrisk
telegraf blev det mellan Helsingfors och St Petersburg 1855 och Sverige kunde nås
telegrafiskt via Torneå 1860.
Telefonin lämnades i finska händer även under rysslandstiden
och Haparanda kunde nås 1905. En riktig kabelförbindelse med Sverie dröjde dock till
1928, då Finland var egen nation igen. Sedan kom nya kablar öster- och söderut,
satellitkommunikation på 70-talet, NMT som i övrgia Norden.
När Sovjet kollapsade på 90-talet hade Finland ett upparbetat
samarbete med många tidigare sovjetstater, vilket gjorde det möjligt att komma in som
delägare i bl a Baltikum (delvis ihop med Televerket), men även i Turkiet, Ungern,
Libanon m fl länder. Det var i första hand mobiltelefoni som gällde då, och inför
3G-genombrottet köpte Sonera på sig svindyra licenser i högre grad än man egentligen
hade råd med (och det var dom inte ensamma om). Stora skulder gjorde Sonera till en
uppköpskandidat, och Telia i Sverige hade råd (och behövde en ny samarbetspartner när
Norge gått om intet). TelliaSonera kom till.
Soneras kontakter i syd och öst var en fortsatt möjlighet för
TeliaSonera att satsa på internationell utvidgning i dessa riktningar. Det ledde till nya
svensk-finska bolag i flera länder som slutar på -stan, och några i fjärran östern,
men flera av Soneras tidigare satsningar avvecklades också. Så skedde bl a med det
finska bolag som verkat i Sverige sedan mitten av 90-talet.
Efter fikat fick vi en del tips av annat slag. Åke Persson tipsade om hur man själv kan byta batteri i en Iphone3 för några hundra i
stället fö r att lämna in den för byte och betala över 2000 kr. Instruktionsfilmer
finns på YouTube, t ex http://www.youtube.com/watch?v=oEmlPK9R6Og
Han visade också hur en gratisapp till hans smarta telefon kunde visa hur
han promenerat dagen innan, tack vare GPS-positionering. Och Till
Mayer tipsade om hur man kan nyttja ett USB-minne
som extra RAM i dator med Windows7 (sätt i tomt minne, högerklicka på
dess namn, välj Egenskaper och välj fliken Ready boost. Välj alternativet
"dedikera" och klicka OK. Gör datorn snabbare t ex vid stora uppdateringar. Han
påminde också om hur man kan stänga av program som startar med Windows utan att behöva
göra det (run: msconfig, fliken Autostart, avbocka onödiga program - om du kan bedöma
vad som är onödigt).
Slutligen gav Bo Zetterberg
ett tips till dem som har SSD-hårddisk i
sin dator. Defragmentera sällan - det sliter på disken. Kolla
här.
Den
17 november
Percy
Pettersson med förflutet hos såväl Televerket Radio som Terracom var
vår gäst denna torsdag, då bara två stolar var lediga. Han gav oss en översikt över DAB-radions, dvs den digitala ljudradions utveckling i olika
länder. Sverige brukar ju inta en tätposition när det gäller att ta
till sig ny teknik, men i fråga om DAB-radio är vi något av ett uland. Det finns inte
många som använder DAB och det är inte lätt att hitta mottagare i våra radioaffärer.
Fördelarna med DAB och dess förbättrade variant DAB+ är att
det ger utrymme för fler kanaler med bättre ljudkvalitet och lägre krav på
sändareffekt. I bilen är det dessutom mindre störningskänsligt t ex i tunnlar.
Nackdelen är måhända att man måste byta sina radioapparater, men prismässigt kan
DAB-mottagare nu konkurrera med FM-mottagare.
En frekvensplan antogs inom ITU 2006, där Sverige och
övriga Europa fick de kanaler man hade begärt. Provsändningar hade skett i Sverige
sedan 1995 men de politiska beslut som krävdes för en fortsatt utveckling togs inte då,
och det går trögt även nu. I dagsläget sker prov i Stockholm, Göteborg, Malmö och
Älvsbyn och med DAB+ i Stockholm, Uppsala och Gävle.
Regeringen har anvisat frekvenser för kommersiell DAB-radio och
det finns en policy utarbetad för tillståndsgivning, men det är oklart när tillstånd
kommer att börja ges (mer info finns på www.radioochtv.se,
sök på DAB).
I Danmark och Norge är man mera framåt på DAB-området,
särskilt i Norge där man började licenstilldelning 1999 och nu når ca 80 % av
hushållen. I maj beslöts också att FM-nätet läggs ner 2017, förutsatt att DAB-nätet
är fullt utbyggt 2015 (om inte kan det bli en fördröjning ett par år). Finland
däremot ligger lågt med DAB, inte minst pga Nokias motstånd (man vill ha DVB i
stället, dvs digital video broadcasting).
I Europa utanför Norden är Storbritannien föregånglandet inom
DAB. Med ett 40-tal digitala stationer når man över 90% täckning och 27% av
radiolyssnandet är i dag digitalt. 40% av de som kan ta emot digitalt gör det. Men ännu
inget beslut om nedläggning av FM-nätet.
Tyskland är sena i starten, men 27 sändare kan nå 40 miljoner
invånare (med bl a fotbollsprogram, rock och pop etc). Finansieringen är här en
knäckfråga. Tjeckerna har inga frekvenser för DAB men kör ändå 14 sändare i ett
annat band (till lite högre kostnad) och täcker ca 30% av landet, bl a Prag.
Frankrike är som så ofta lite speciellt. Man beslöt 2007 att
satsa på T-DMB (multimedia, inte bara ljud, eftersom det skulle ge bättre ljud) och
lockade 300 intresserade leverantörer att lägga in abud. Sedan DAB+, som ger bättre
ljud jämfört med DAB, tillkommit är man dock lite tveksamma och f n råder ett
moratorium där politikerna avvaktar. Schweizarna ligger långt framme med nära miljonen
nyttjare (20% av hushållen), 93% täckning och många program.
Utanför Europa är Australien långt framme, men även Kina m fl
har reguljära sändningar. Och tester pågår på många håll.
Percy summerade dagsläget sålunda: Det finns mer än 330 olika
DAB-mottagare att köpa på marknaden, över 12 miljoner har sålts och mer än 30 länder
sänder reguljärt rundradio via DAB. Han fick också tillfälle att svara på frågor om
varför svenska politiker är så tveksamma, men också om varför man ska satsa på att
investera i smalband när all annan inriktning pekar på bredband.
På bilden ovan flankeras Percy av ordförande Kalle och vice-d:o Krister.
Den 10 november
Studiebesök
på SJ Hagalunds vagnhallar med Matthias Madunic Euromaint Rail AB. Trots en mörk
och sen novembereftermiddag hade 19 man ställt upp för att få sina gamla tågdrömmar
uppfriskade i Hagalunds vagnhall. Den totala volymen av vagnhallarna är enorm och vi fick
gå ca 500 m i gångar för att komma fram. Det är ca 60 olika företag som har sina
tåg, vagnar o arbetsplatser här. Euromaint Rail AB och Bombardier Transportation in
Sweden är de som tar hand om och konkurrerar om reparation och underhåll av hela
vagnparken. Euromaint Rail underhåller enl. ett program olika typer av
vagnar. Ett aktuellt exempel är byten av boggier på äldre vagnar, där
hjulaxlarna är en akilleshäl pga. mycket värme vid inbromsning i kombination med
stark kyla gör att dom blir sköra. Trots att järnvägstrafik har funnits över 100 år
har det inte kommit fram nya sätt att bromsa och då avleda värmen. X2000-tågen
börjar nu bli mycket slitna pga. att de nästan körts nonstop sedan leveransen för ca
20 år sedan; boggier med hjul går ofta ej att återvinna, då de är alltför
nerslitna.
Fn jobbar Bombardier med att leveranskontrollera de nya”SJ3000, X55” tågen, dessa lär vara avsedda för norrlandstrafik. SJ kommer nästa år börja använda de nya tågen som kommer att marknadsföras som SJ3000, teknisk benämning X55. Det är en variant av Regina med fyra vagnar istället för två eller tre som används i regionaltrafik. De kommer att ha 245 platser mot 311 på X2000, passagerarkomforten kommer att vara densamma med bistro och internetanslutning. Förbättringar blir en ny informationsskärm som visar information om resan, anslutningar och ankomstinformation samt en ombordportal med bl.a. filmhyra i det trådlösa nätverket ombord. Kupén kommer bli högre och bredare än X2000 och stolarna kommer också vara fyra i bredd i andra klass och tre i rad i första klass istället för fem i rad som på regionaltågen. 20 tåg är beställda.
Bilden visar några senITelare på väg genom vagnhallarna i god tågordning.
Den
3 november
samlades vi för första gången i ny
lokal: Bergsgruvan i Tanto Seniorlokus på Rosenlundsgatan på Söder. Och det blev genast
ett eldprov för lokalens kapacitet. Anledningen var säkert att dagens gäst var Lars Rydin och hans ämne var AXE-utvecklingen under den tid han jobbade med den.
Lars kom till verket 1965 och efter några år med
elektromekaniska stationer blev det över 25 år med programminnesstyrning och
elektronik.Det var en annan tid på 60-talet; låångt mellan kopplings- och
transmissionsteknik t ex. När AXE kom runt 1980 hade Sverige ca 1 procent av jordens 500
miljoner linjer fördelade på 5000 stationer, varav 4000 små. Såväl koordinatstationer
som de stora AGF-stationerna fungerade bra, men krävde mycket underhåll. Det skulle
kunna fortsätta så. Men det blev allt orimligare att bygga vidare med stor och tung
teknik, underhållsresurserna räckte inte till och nätet började svikta. Och
transistorn kom med ny teknik.
Ericsson och Televerket hade i elektroniknämnden sett att
elektroniken nog skulle komma och man delade utvecklingen med små stationer hos Ericsson
och stora hos verket. Man anade inte vilka resurser som skulle krävas. Det visste
däremot Bengt-Gunnar Magnusson som rekryterades till verket och som fick slåss för
ökade resurser till teststationer och A210. En grov bedömning visar att
utvecklingskostnaderna för AXE var bortåt 500 gånger större än för
A204-sytstemet.
Ericsson lyckades få igång AKE12-stationen i Tumba 1968, och
den fungerade!. Två år senare kom Televekrets A210 igång i Storängen, som också
fungerade. Men det var långt kvar till visionen: pris högst hälften av
elektromekaniken, jättestationer på liten golvyta, praktiskt taget underhållfritt och
fjärrstyrd drift. Mycket underhåll krävdes, kraft och kylning krävde resurser, och
ibland stannade stationerna.Man började ana vad som krävdes.
1970 bildade Televerket och Ericsson det gemensamma
utvecklingsbolaget Ellemtel som skulle utveckla framtidens drömsystem. Det tog två år
att bli överens om hur ett nytt system skulle se ut. Upp till 60 000 nr,
funktionsmodularitet, reedväljare, standariserad drift och underhåll.integrerade
kretsar.
Våren 1977 togs en prototyp av AXE i bruk i Södertälje, först
för ett fåtal utvalda kunder, på hösten ökat till ca 3000. Problemen var många, men
det gick att hålla stationen i gång. Den klarade 30 000 nr och hade bra
driftsegenskaper. Den tog inte så stort utrymme, men processorn var stor.
Nu kom nyheter inom digital transmission som måste prövas. Det
ledde till den digitala gruppväljaren, som var ett stort steg framåt. Och den gick bra
att plugga in i det modulära systemet.
1980 skulle det börja på riktigt. Ulriksdal i Stockholm och
Sävedalen i Göteborg var de första AXE-stationerna. Men de var dyra.
Politiska skäl gjorde det nödvändigt för Televerket att
stödköpa 240 000 AXE-linjer från Ericsson (och en del från Teli). Man ställde krav
på lägre priser och det gick att enas om nivån. Och man skyndade på övergången mot
ett digitalt riksnät. Det gick några år av felkorrigeringar, nya programvaroroch
prisförhandlingar.
I mitten av 80-talet ökade trafiken kraftigt, med
kapacitetsproblem i nätet. Snabbare processorer infördes, men samtidigt byggdes också
gamla stationer ut med nedtagen materiel i en komplicera bytesprocess för att klara
belastningen. Teli blev under dessa år en bättre AXE-leverantör än Ericsson. Med
utvecklade AXE-moduler uppnåddes en kraftig minskning av lokalbehovet och processorerna
som varit stora som lok blev små som några skokartonger.
Ericsson kampanjade i pressen för att få större andel av
leveranserna, vilket också blev följden, men först efter en halvering av prisnivån.
Under andra halvan av 80-talet uppfylldes de mål man haft med AXE-systemet, vad gällde
pris, utrymmeskrav osv. Koncentratorer ersatte flertalet gamla ändstationer och det blev
full fart på AXE-införandet. Drift- och underhållskostnaderna sjönk, bla a tack vare
att abonnemangsåtgärder kunde beordras in direkt i systemet. Fjärrstyrningen blev
verklighet.
Antalet erforderliga mantimmar som krävdes för tillverkning
minskade drastiskt och det blev klart att Teli inte längre kunde leva som en egen
industri. Ericsson betalade ett bra pris, men fick också en stor beställning. Prisnivån
per linje var nu ca 1/4 av vad A204 hade kostat. Och i början av 2000-talet var alla
stationer digitala. AXE har nu i stor utsträckning förnyats med ny gruppväljare, nya
processorer, och det har blivit mer centraliserat. Utan AXE hade såväl Ericsson som
Telia varit mindre framgångsrika företag än de nu är.
Den
27 oktober
John Geary var vår gäst denna torsdag.
John
lämnade London 1972, lockad av en svensk flicka och fick jobb hos Teli i Kristinehamn.
Televerket skapade ST International på hösten 1989 för att samla ihop alla initiativ
för att möta kraven från en internationell konkurrens. Sedan BT etablerat sig i
Sverige, där etableringshindren var små, ville Tony Hagström satsa i England, där
etableringshindren dock var större och det fanns krav på reciprocitet i teleregleringen.
John svarade på en annons i Verket och Vi och fick i januari 1991 jobb på STI för att
etablera ett kontor i London. Efter tre dagars introduktion i nätteknik for han iväg och
satte upp ett litet kontor i Exportrådets lokaler.
Uppdraget var trefaldigt:, att bevaka BT och bygga relationer,
att utveckla affärsidéer i England samt att följa översynen av duopolpolitiken
BT/Mercury
Under 1991 skapades Unisource som ett nytt samarbetskoncept med
NL och CH, vilket också etablerade kontor i London.
I september 1991fick det amerikanska företaget ACC Long Distance i London en licens för
International Simple Resale efter tre års förhandlingar med det brittiska
industridepartementet. En motsvarande svensk ansökan inlämnades raskt utan att man ännu
genomräknat affären. En analys visade att det skulle vara svårt att få den att gå
ihop. Tanken var att etablera en AXE-växel i London och via den sända trafik till
Sverige och vidare till andra länder. Till en början anslöts stora kunder i London med
dyra hyrda ledningar och sedan licens erhållits efter tre år kunde även andra kunder
anslutas via ett riktnummer i BT:s nät. Dock visade det sig att det bara var till åtta
länder som det fanns konkurrenskraftiga priser. I övrigt visade det sig vara billigare
att sända trafiken via ACC (i samma hus) till USA och sedan vidare.
När Unisource kom igång delades lokaler i Kensington, men nära
relationer blev besvärande i brittiska ögon eftersom Nederländerna inte motsvarade
kraven på reciproka regler. Telias kontor flyttades därför till en annan adress i
närheten med en ny växel. Därför uppstod behov av en förbindelse med hög kapacitet
mellan de två platserna, vilket skulle bli dyrbart om man skulle hyra från BT: I
stället fick Telia möjlighet att dra en egen fiber genom tunnelbanan, vilket måste
beslutas på rekordtid. Investeringen på 1 MGBP kunde dock betala sig på bara fem
månader tack vare vidareuthyrning av kapacitet till andra operatörer i staden.
Telia upptäckte snart att det gick att tjäna pengar genom att
sända trafik ut från Sverige via de många andra operatörer som etablerades i London
för att vidareförmedla trafik när konkurrensen tog fart. Denna affärsmodell
utvecklades sedan vidare i Hamburg och USA och ledde till etablerande av International
Carrier, som idag är en stor aktör på den globala marknaden.
Marknaden i England utvecklades via återförsäljare av andra
produkter såsom abonnentväxlar, men denna verksamhet har avvecklats efter år 2000.
John kom hem i slutet av 1990-talet och var till slut
projektledare för Telias historia.
Den
20 oktober
Per-Erik Brundin från Telia HR (human resources,
förr hette det nog personalavdelningen) var dagens gäst.
Karl-Erik presenterade ”Perka” som började på
Televerket Radio 1989 och nu jobbar på Human Resources vid Stureplan som Director
Performance Management. Han är TeliaSoneras kontaktperson gentemot Teliaseniorernas
Förbund. Per-Erik gav dels en överblick över företagets utveckling i stort över de
senaste tjugo åren, dels en skildring av sina nuvarande arbetsuppgifter med Performance
Management.
En röd tråd har varit förändringsarbete som fått honom att
stanna kvar i två decennier. PEB började med rekrytering av nya ingenjörer och ekonomer
från högskolorna. Då framhöll man i en annons att Televerket var på väg från att
vara en stor fisk i en liten damm till att vara en liten fisk i en stor damm. Det ansåg
många vara närmast ansvarslöst av ett affärsverk att annonsera som ett modernt
företag.
Televerket hade 1989 49 000 anställda och 39
resultatenheter, vilket krävde mycket arbete med koordinering. Nu är det bara två
enheter kvar. 1990-talet innebar konkurrens, internationalisering och liberalisering. År
1990 fanns 6 miljoner kunder i Sverige och omsättningen var 39 mdr kr. År 2011 finns 120
miljoner kunder i 20 länder och omsättningen är 110 mdr kr. TeliaSonera är dock en
mindre spelare på den internationella arenan, men konsolideringen har stannat upp och
företagets aktier står nu inte på statens säljlista.
Det krävs ständig effektivisering för att kunna behålla
lönsamheten när konsolideringen har gått i steg från 20 teleområden till 8 regioner
till ett land och sedan vidare till 20 länder. Det är viktigt att utnyttja skalfördelar
och jobba strukturellt. Man har varit bra på att analysera behovet av förändringar, men
sämre på att åtgärda. Beteenden är viktiga.
Så kom PEB över på performance management.
Lars Nyberg hade när han blivit chef konstaterat att företaget
hade en kultur att flytta målstolparna, vilket genomfördes i den rullande planeringen,
så att det såg bra ut. Vidare tog man stor hänsyn till medarbetarna. Nu fordras en
kultur med höga prestationer. Detta har lett till införandet av en performance
management philosophy, som går ut på leda VAD och HUR medarbetarna gör.
Det gället att bryta ned företagets mål till individnivå, så
att var och en vet hur man skall bidraga. Var och en utvärderas sedan åtminstone årsvis
måluppfyllelsen i fem klasser för vad och hur, så att det blir en matris med 25 rutor
för prestationerna. Den underliggande modellen är att det råder en normalfördelning
över de fem klasserna.
Efter utvärderingen fattas beslut om vilka som bör belönas och
befordras och vilka som behöver utvecklas eller förflyttas eller eventuellt lyftas bort
från företaget. Systemet är under införande.
På fråga uppgav Per-Erik att ledarskap i Norden är olika de
flesta andra länder.
På prov filmades anförandet in, detta som ett led i strävan att göra Stockholms-föredrag tillgängliga för medlemmar i Göteborg (och kanske via nätet så småningom). Tekniken och handhavandet av den måste dock trimmas in en del.
Den
13 oktober
Dagens studiebesök på Tekniska Museets utställning NASA - a human adventure var mycke lärorikt från
en engagerad och mycket entusiastisk programansvarig "Carolina" på TM, en
väldigt trevligt ung dam ca 40 år som kunde vår historia. Vi var 19 st + guide.
Carolina var mycket kunnig och körde hela racet från Jules
Verne till första människan på månen 1969 och månfärderna tom 1972, TM skall vara
stolta för en sådan trevlig och driven programansvarig.
I Jules Vernes Från
Jorden till Månen 1865 påbörjar Barbicane och hans bundsförvanter kringseglingen
runt månen. där återfärdens månlandning blev i havet, Jules Verne ,1826-1905, fick
titeln som science fiction-romanens fader.
Filmhistorien bjöd på Månfärden 1902, av
Marie-Georges-Jean Méliès, 1861-1938. Med den berömda scenen där gubben i månen
får en rymdraket i ögat. Detta lär ha varit av de första trickfilmerna.
Rymdhistorien på
riktigt börjar ju med de kända raketkostruktörerna Sergej Koroljov o Verner von Braun
och den sovjetiska basketbollstora Sputnik, som kunde ses från jorden flera ggr per
kväll 1957, snart följd av hunden Laika. Sovjet var även först att mjuklanda på
månen 1966, sedan Juri Gagarin varit första människan i rymden 1961.
Allan Shepard Jr. gjorde Amerikas första resa med sin ca 14 min
långa rymdfärd i en Gemini-kapsel någon månad senare, han blev dessutom den 5:e
amerikan som varit på månen. Gemini var projektet där de flesta senare kända
Amerikanska månfarare deltog. Och till månen reste man med Apollo, och Apollo 11 blev
bäraren av den kända med första människan till månen 1969, som John F kennedy lovat
1963.
Apolloraketen var 110 m hög, dvs upp till matdelen på
Kaknästornet, och kunde lyfta 150 ton. Efter 1972 avbröts Apolloprojektet och inga
flermånfärder har sedan utförts, det blev i stället Skylab som var en amerikansk
rymdstation och laboratorium. Den skickades upp 14 maj 1973. Idag har Amerika inga egna
raketer eller rymdskyttel som används till Skylab och numera är det samarbetsprojekt med
Sovjet.
Bilderna får representera spannet från Jules Verne till Sky Lab
Den
6 oktober
vet webmaster inte (ännu) så mycket om vad som
hände. Men en sak är i alla fall klar. Dragning förrättades i vårt sommarlotteri och
priserna tillföll Rose-Marie Heimervall, presentkort på 2000 kr, och Bengt Lindstrand,
presentkort på 1000 kr. Kanske får vi så småningom veta vad dom köpte för kul
IT-saker (el dyl) för pengarna. GRATTIS till båda vinnarna!
Den
29 september
fortsatte vi resonemangen från förra torsdagen. Vi
enades om inköp av en videokamera med möjlihet att lagra minst en timmes inspelning på
minneskort i ett format som sedan kan överföras till dator och ut på nätet.
Inspelningarna, som avses ske när vi har externa föredragshållare engagerade, ska
kunna nås av medlemmar runt om i landet men inte av allmänheten.
Eftersom vi inte kan få tillgång till klassrummet på
museet under november-december-januari har vi bokat in oss hos Tanto Seniorlokus,
Rosenlundsgatan 44 A på Södermalm för våra torsdags möten då. De fortsatta
resonemangen med museet får avgöra om vi ska återkomma dit eller fortsätta i de nya
lokalerna.
Sedan gick vi igenom ett par av avdelningarna med telehistoriska
bilder ("Jubileum" och "I televerkets tjänst") och gjorde ett
antal kommentarer med kompletteringar och justeringar av bildtexterna. Det finns
åtminstone en avdelning till ("Diverse Telehistoria") som bör gås igenom vid
senare tillfälle.
Den
22 september
var det dags att inleda höstens mötesserie. Först
krävde vår dator en lång rad uppdateringar efter sommaruppehållet, till skillnad från
oss deltagare som är ständigt uppdaterade. Sommaren har dock medfört bud om flera
medlemmar och närstående som loggat ut permanent, vilket föranledde en tyst minut - så
länge har det nog aldrig varit tyst förr vid ett senITel-möte.
Museet har återkommit i lokalfrågan och undrat om det blir
några motprestationer från senITels sida. Hur som helst blir klassrummet oåtkomligt
från november till januari pga ombyggnation i museet. Vi kom överens om att ägna nästa
torsdag åt resonemang kring möjliga motprestationer (bl a genom att ta en ordentlig titt
på det
nätplacerade telebildarkivet. Eftersom vi dock befarar att det blir svårt att hitta
tillräckliga motprestationer (och att lokalhyran är hög) skulle vi också till nästa
torsdag kolla villkoren för ett annat lokalalternativ. Vi hörde att lokalfrågan också
är aktuell för flera TF-föreningar.
Vi kom också överens om att kolla priser och möjligheter att
överföra föredrag till vår Göteborgs-klubb off-line, t ex genom att filma och skicka
filen per post eller via nätet för senare konsumtion.
Slutligen spånade vi lite kompletteringar önskelistan för
höstens kommande torsdagsmöten, att måhända lägga till redan tidigare planerade
inslag.
Den
19 maj
var det så dags för våravslutning ännu en gång.
Det blev inte som planerat hos SJ i Hagalund eftersom dom hade fått förhinder, och
eftersom vi inte var bokade i ordinarie lokal så blev det till att träffas i den s k
Pratbubblan på museet. Det gick bra det också.
Johan Martin-Löf gjorde denna oplanerade träff till en
framgång genom att ge en resumè av den Telias historia som han varit med och arbetat
fram (och som nu delvis finns med på Tellias nya hemsida, se förra torsdagsreferatet),
kompletterat med återbickar på hela det förra seklets teleutveckling och de därmed
sammanhängande förändringarna av företaget Telegrafverket/Televerket/Telia.
Han kryddade dessutom anrättningen med koppllingar till många
av de närvarandes verksamhet under tiden i verket, och fick på det sättet fram en del
kompletterande information från de berörrda. Det blev, liksom på Helsingrforsresan, en
mycket uppskattad redovisning, och man fick som vanligt anledning att fråga sig hur Johan
bär sig åt för att hålla både stort och smått, från namn och årtal till de stora
utvecklingslinjerna så väl i minnet att det mesta går att plocka fram när det behövs.
Det hela avslutades med egen tårta för 12 som styckades i 20
bitar o havrekex samt restaurangens kaffe. Åke önskades alla en bra Midsommar med 2
historier om Trädgårdsland o traktor och om 9 st potatisar som räckte 21 dagar. Och
alla önskade varandra en skön sommar och på återseende den 22 sept då senITel inleder
sin 28:e "termin" sedan starten 1997.
Den
12 maj
fick
vi av Per Sundell från Tekniska Museet
information om det pågående arbetet med att ta hand om samlingarna
från gamla Telemuseum. Per började på Tekniska 2006 och har hela tiden jobbar
med telesamlingarna, föremål, arkiv, bilder och bibliotek. Allt detta är numera
Tekniska museets egendom. Det rör sig om ca 9000 föremål, 45 hyllmeter arkiv och 140
hyllmeter bibliotek. Av de sistnämnda är ca en fjärdedel av intresse att
katalogisera, av arkivmaterialet har ca 40% förts in i databasen (tillgänglig på
museets hemsida) och av föremålen avser man att gallra ut ca 1200; det rör sig ofta om
dubletter som kan skänkas till exempelvis nordiska systermuseer. Arbetet väntas pågå
ytterligare något år.
De bilder som nu läggs upp på Internet är dels sådana gamla
bilder som fanns på Telemuseum, dels nya föremålsbilder som tas successivt. Man nyttjar
tjänsten flickr (www.flickr.com) och bildsamlingen kan nås på adress http://www.flickr.com/photos/tekniskamuseet-telehistoriska/collections/ ellergenom att på flickr-startsidan söka på ordet telehistoriska.
Bilderna är grupperade efter hur de varit placerade i olika album och strukturen kanske
inte alldeles bra. Vem som helst kan se bilderna (de är också fria för icke kommersiell
användning), men om man vill kommentera dem krävs att man kan logga in på ett
flickr-konto. Ett sådant konto skapades, men trots nästan läsliga noteringar lyckas
inte mina inloggningsförsök. Men skapa gärna ett eget konto, det ger rätt att lägga
upp bilder (200 st) utan avgift. Man kan också tagga sina bilder med ordet telehistoriska
så hittar man dom också, inte bara museets när man söker - det man laddar upp bör
givetvis då vara telehistoriska bilder.
Telias eget fotoarkiv (med över 50 000 bilder) tillhör numera
Riksarkivet, men har deponerats hos Tekniska museet. Det torde vara möjligt att få kolla
bilder där på plats - kanske ett jobb för senITel?
Vi kastade också ett öga på den nya hemsida som Telia hade
sjösatt för bara några timmar tidigare. På www.teliasonera.com
kan man numera också klicka på About us och där hitta en avdelning History som
innehåller en hel del via länken Recommended sebsite (eller gå direkt till http://www.teliasonerahistory.com/). Kanske
blir det läge att titta lite till på dessa sidor nästa torsdag.
Den 4-6 maj
var det utflykt i österled för de senITelare som så
önskade och hade tillfälle. Säkert var det fler som önskade än som hade tillfälle
för skaran begränsades till 8 medlemmar, men därutöver medförde hälften av dessa
sina bättre hälfter, varför gruppresan omfattade dussinet personer.
Vädret var strålande (om
än lite kylslaget), Helsingfors ljust och vackert, förtäringen ombord på Viking Lines
Mariella var god och trevnaden stor. Och besöket på Elisas (f d Helsingfors
telefonförening) museum var lyckat. Vår värd på museet, Eila-Marjatta Rapeli,
berättade bl a att museets drift sker med ideella krafter och att moderföretaget
visserligen betalade hyran för lokalerna (en f d telefonstation från 20-talet med
vridväljare från Siemens-Halske), men att intresset för historien i övrigt var
skäligen svagt från dagens företagslednings sida (känns tendensen igen?). Desto
större anledning för oss att propagera för besök i detta ännu kvarvarande telemuseum
i Norden.
Allt var intressant och
trevligt. Men frågan är om inte resans höjdpunkt infann sig redan innan vi passerat
Oxdjupet på väg österut. Johan Martin-Löf gav oss nämligen en lysande, informativ,
kunnig och engagerande föreläsning om såväl Finlands historia som utvecklingen av
landets televäsende, som i flera viktiga avseenden skiljer sig från det svenska (något
som han f ö utvecklat i en promemoria för Telias ledning när man stod i begrepp att gå
samman med Sonera).
För er som inte var finns
här ytterligare några bilder från resan.
Den
28 april
var det ordförande Kalle själv som delade med sig minnen från sin tid med Tanum-projektet.
Det började med att Gd Sterky 1961 tog 
initiativet
till STSK (skandinaviska telesatellitkommittén). Och det började med forskning och
mätningar på rymdobservatoriet på Råö utanför Göteborg, där Olof rydbeck härskade
och där Kalle gjorde sitt exjobb . Han sökte sig sedan till Televerket Radio och halkade
in på STSK-projektet 1964. På bilden ser vi en ung Karl-Erik Eriksson matandes in
program via "telexremsa" för styrningen av parabolantennen.
I en slutrapport redovisades viktiga erfarenheter vad gäller
dämpning i atmosfären vid olika väderförhållanden, störningseffekter etc, data som
blev ett viktigt underlag för CCIR:s rekommendationer. Andra erfarenheter var att
rörliga bilder är intressantare än teknikdata, man kunde ibland se suddig TV från USA
och den intresserade inte bara de som jobbade på Råö utan i hög grad också massmedia.
Och man noterade att mekaniken när det gäller jordstationer är minst lika viktig som
elektroniken.
Det gjordes på detta underlag en specifikation för den blivande
Tanum-stationen och den upphandlades 1968 från Italiensk leverantör. 1971 var det dags
att köra igång det hela. Satellitkommunikation var högintressant och invigningen
samlade bl a fyra kommunikationsministrar och ITU-chefen.
Tekniken fungerade utmärkt med extremt hög säkerhet och det
team som Kalle samlade kring sig i Tanum fungerade synnerlligen väl. Från början körde
man trafik på 22 kanaler, vilket då innebar en kraftigt ökad kapacitet över haven
(även om man fick stå ut med en kvarts sekunds talfördröjning), man fick större
flexibilitet och kunde etablera vior även till "tunna" destinationer. Man fick
möjlighet att sända TV mellan kontinenterna. Och ekonomin var strålande bra.
En andra stor parabolantenn sattes så småningom upp och trafiken
ökade, Men allt har sin tid. Sverige och finland köpte så småningom ut Norge och
Danmark, vilkas intresse hade minskat (man ville ha egna stationer). Och så småningom,
på 90-talet, kom nya kabelförbindelser och fiberteknik att ge ännu bättre och mer
ekonomiska lösningar. 2001 var det dags att stänga Tanums jordstation.
Kalle kryddade sin framställning med åtskilliga anekdoter, vilka det
dock skulle leda för långt att här försöka återge. Vi tittade också på den film om
Tanumstationen som gjordes när antenn nr 2 kommit i drift och som vi med viss möda
lyckats överföra från VHS till spelbar digital videofil på USB-pinne.
Den
14 april
Roland
Frenzel har arbetat med de här frågorna hos polisen sedan 1964. För en
intresserad skara berättade han hur datorutvecklingen sett ut inom den svenska polisen
och hur de grundläggande principerna kring datamedia är uppbyggda, hur informationen
lagras och vad som händer när man "tar bort" information på datamedia.
Vi fick en snabb historik över hur utvecklingen varit då det
gäller datorer, lagringsmedia etc. Och en hum om hur data lagras paketvis i sektorer, med
information i början och slutet på varje "paket" som finjusterar
läsahastighet, gör viss kontroll av innehållet m m - och däremellan innehåller
själva informationen. Detta sätt att lagra/läsa av data har i princip behållits på
alla elektroniska medier (dvs allt utom CD/DVD/BlueRay-skivor).
När man tar bort en fil hamnar den oftast i papperskorgen och
kan återställas därifrån. När man tömmer papperskorgen markeras den borttagna filens
"paket" som lediga för ny inskrivning, men den gamla informationen finns kvar
(med ändrat filnamn) tills det verkligen sker en överskrivning. Detta medför att det
är lätt att vaska fram gamla borttagna filer, i vart fall om de tagits bort nyligen.
Även efter överskrivning kan det gå att läsa den gamla informationen, men då krävs
det kvalificerad (och dyrbar) utrustning. Som privatperson kan man räkna med att en
överskrivning av hela hårddisken ger tillräcklig säkerhet när man gör sig av med en
dator. Även en fullständig omformatering kan duga, däremot inte en snabbformatering,
då tas paketens etiketter bort, men inte innehållet.
Roland gav en övertygande demonstration av hur man lätt kan
hitta gamla "kastade" filer på en USB-pinne och han nyttjade då ett
gratisprogram som heter Recuva (kan t ex hämtas här: http://www.filehippo.com/download_recuva).
Det programmet behöver inte installeras i datorn utan kan köras från t ex USB-pinne och
det hittar de flesta kastade filer på ett lagringsmedium. Kan vara bra att ha när man
lyckats kasta något som man vill återfinna.
Vill man i stället ha ett program som tar bort
informationsspåren från t ex en hårddiskpartition så finns det gratisvarianter t ex
på http://www.killdisk.com/ eller på http://eraser.heidi.ie
För polisen är det förstås viktigt att kunna plocka fram
information från kameror, hårddiskar etc som tillhör misstänkta personer. Några
konkreta exempel på när så skett med framgång redovisade Roland också.
Den
31 mars
fick vi en
visning av några gratisprogram från Ashampoo
som Till Mayer tyckte var värda att pröva.
Bland annat ett klippverktyg för bildskärm och webbilder som
går att spara i bl.a. pdf eller jpg såg enkelt ut Liknande funktioner finns
inkluderade i Vista och Windows 7.
Ashampoo har även program för defragmentering där det
går att se vad defragen gör, program för utvärdering av PC;ns hälsa, t.ex. hur varm
processorn är osv, ett enkelt program för bränning av CD/DVD m m. En lista över
Ashampoo-program (fria och shareware) hittar du här.
Det noterades också att den som inte har senaste MS Office (2007
eller 2010) ändå kan läsa Worddokument som skickas med mejl till en om man skaffar en
gratis komplettering till sitt äldre Office-program från Microsoft, Compatibility
Pack
Bengt Lindstrand
demade sin Ipad och Anders Järvstrand hade
med sig 3 st att klämma på. Redan efter kort tids användning av paddan så kände Bengt
o Anders att den tar över nästan allt PC-jobb, och att den fungerar bättre än
läsplattorna för kvällslektyren. Det finns mycket funktionalitet inbyggd, och
när fantasin inte räcker för oss seniora användare så frågar man barnbarnen som på
ett oförvanskat sätt löser det vi fyrkantiga tekniker tror/vill att den skall göra.
Barnen, som inte har dessa låsningar, fixar det på några minuter. Bengts Ipad var av
den billigaste sorten ca 5000:- klassen (sedan version 2 kommit har den blivit billigare).
Den
24 mars
var
programmet också tämligen diffust, vilket även denna gång nog bidrog till att skaran
var klart mindre än vanligt. Förmiddagen blev en blandning av diverse övningar. Först
försökte vi starta PC:n och Mikrofoner, PC gick bra men
mikarna döda dvs. kort Röd ca 1-2 sek sedan inget. Efter det blev de nya vers. av
Microsoft Office 2007 o 2010 på Windows 7, samt om ”.docx”
gick att öppna med MS Office 2003 eller tidigare. Kalle gjorde en nyinstallation av Open
Office och det fördes en dialog om de olika modulerna och funktioner på
ordbehandlingen. Vi noterade att de som har MS Office 2007 o 10 måste spara i tidigare
versioner typ Word 97-2003 eller i Textformat. Då MS Office med Word o Excel 2007 o
senare har ändrade menyer fann vi att där måste vi lära om, vilket de flesta tyckte
att ”Det räcker nu”, vi använder ofta bara rena textdokument och behovet är
bara någon % av vad systemen kan, ock som vi har nytta av.
Den
17 mars
var
programmet tämligen diffust, vilket nog bidrog till att skaran var klart mindre än
vanligt. Förmiddagen blev en blandning av diverse övningar. Först försökte vi hitta
hur Bosse Zetterberg skulle återfå sitt lösenord till ett epostabonnemang hos Telia -
det ville sig inte. Sedan installerade vi filmvisningsprogrammet Voddler
och provtittade lite på en gratisfilm. Det ville sig inte heller riktigt, trots att
bredbandet var brett nog blev bildöverföringen ryckig/ofullständig. Inget bra betyg
för den tjänsten således. Så laddade vi hem Internet Explorer 9
och fann att den verkade fungera bra.
Johan Martin-Löf berättade för oss om krarupiseringen
av telefonkablar vid förra sekelskiftet, ett sätt att minska dämpningen som den danske
matematikern Carl Emil Krarup hittade på och som liknar den
något senare varianten pupinisering. Den första krarupiserade sjökabeln lades mellan Helsingborg och Helsingör,
det här var innan man hade möjlighet att placera förstärkare utefter kabeln.
Det bildarkiv med telebilder
som vi hört om av Anders Bruse tidigare i år har nu börjat fyllas på och vi kollade en
del på personer och teknik som vi till dels kände igen. När detta skrivs hade det
tillkommit ytterligare bildmaterial.
Vi funderade också på att avinstallera
Vista i vår dator och i stället åter installera XP
som ett alternativ till vårt Windows7. Men det fick anstå till en annan gång. Det ska
ju f ö gå att få Windows 7 Ultimate att fungera som om det vore XP, så alternativt kan
vi försöka ta reda på hur det går till.
Den
10 mars
sken solen på morgonen, men
vi begav oss in i Molnet
tillsammans med Jonny Engel
från TeliaSoneras centrala IT-enhet. Han kom från ABB till Telia 2000 och blev efter 3
år på IT-service i Haninge IT-chef på Telia International Carrier.
Just nu kör Telia en "molnkampanj" i media (läs
mera här), men tjänster på nätet är ju inget nytt. Man kan säga att
telekomoperatörerna var först på plan, med sådana tjänster som Telesvar, Centrex o dyl. Nu handlar det förstås om att allt mer intelligenta
tjänster läggs på Internet och det gör att våra datorer/terminaler kan ha allt
tunnare klienter. Ericsson har tillochmed utlovat en tjänst
"PC på nätet". Och nästa år säger prognoser att vart femte företag bara
har enkla terminaler och köper allt annat från nätet. Från 2007 till 2010 ökade
andelen användare av molnbaserade kontorstjänster från 6 till 25 %.
Att det kallas molnet beror antagligen
på att många, inte minst i telebranschen, ofta ritat Internet just som ett moln i sina
skisser, OH-bilder och Powerpointpresentationer.
Kriterierna på moln-tjänster är bl
a att de ska kunna delas av många, att prissättningen ska styras av användningen, att
självbetjäning råder, att det är skalbart och går över standardiserade gränssnitt.
Två nivåer kan urskiljas; publika som ofta är gratis och bygger på "best effort" och privata som erbjuder fast Quality
of service men som också kostar.
Fördelarna är bl a att man kan nå och nyttja en
tjänst när man behöver den, att det ger kostnadseffektivitet och att det är flexibelt
och skalbart. Företagen slipper investera och behöver inte ha egna reservresurser.
Exemplen på tjänster är många redan nu: Facebook,
Google Docs, Drop-box, webbhotell,
etc etc. Och utvecklingen är snabb. Nätbokhandeln Amazon hyr
ut lagringskapacitet och den verksamheten har snabbt blivit betydligt större än
bokförsäljningen - siffrorna är imponerande, eller vad sägs om 200 000 anrop per
sekund vid högtrafik och 262 miljarder lagrade objekt.
Enklare molntjänster lär inte bli teleoperatörernas främsta
moln-produkt (där ligger Microsoft, Google m fl i bättre
läge). Men tjänster med höga kvalitetskrav och av viss komplexitet kan vara en viktig
nisch. T ex väntas digitalTV via bredbandet snart
kompletteras med en molntjänst som gör det möjligt att spela in och spara önskade
program för kommande konsumtion.
BT i Storbritannien uttalar t o m visionen att "allt vi gör
ska finnas i molnet".
Bilderna:
Ovan till vänster:
Jonny Engel under en paus då Johan Martin-Löf lånade honom sitt alltid lika intresserat
lyssnande öra.
Till höger: Vår
nestor och förste ordförande Ragnar Thorell till dagens möte som en glad, men
blåslagen, överraskning. Han snubblade i trappan, därav plåster
på näsan och bula i pannan. Han tänkte komma
oftare i fortsättningen, för nu har han trappat ner sin verksamhet i Mac-klubben (med
ålderns rätt får man nog säga, 93 som han är).
Den
3 mars
slog vi ihop
våra huvuden för att komma på olika sätt som vi från senITels
sida kan bidra till Tekniska Museets verksamhet och utveckling. Från museets sida menar
man (med rätta) att vår tillgång till klassrummet på (flertalet) torsdagsförmiddagar
motiverar någon form av motprestation och en närmare relation mellan museet och senITel.
En tänkbar variant kan vara att en del medlemmar någon dag då
och då fungerar som informell guide på telekomuställningarna
(Älskade telefon och Kom.nu.då). Flera av de närvarande
tyckte det skulle vara trevligt att kunna bidra på detta sätt. Men det ventilerades
också andra möjligheter, såväl vad gäller insamling (av fakta bl
a), redovisning (av liknande slag som vi tidigare gjort i föredragsserien "Teleman
minns") samt som resursförstärkning - givetvis dock utan att göra intrång på
ordinarie personals arbetsuppgifter. Ett diskussionsunderlag kommer att sammanställas
inför träff med museet för vidare planering. Krister Björnsjö och några till bildar
en arbetsgrupp.
För fortsatt intern diskussion i detta ärende erinras om att
vårt Forum sedan länge har en "tråd" som handlar om vad vi kan göra för
museet. Den tråden försöker vi nu ta tag i på nytt.
Vi dryftade också den förestående Helsingforsresan, där Johan
Martin-Löf är beredd att inleda ombord med en återblick på Finland och relationerna
med Sverige under historisk tid för att ge en bra grund att stå på vid studiebesöket.
Det går utmärkt att ta med make/maka el motsv. på resan.
Och så konstaterade vi att många fortfarande är aktieägare i
TeliaSonera och nu måste ta ställning till om man ska sälja en 28:edel
av sina aktier eller sina säljrätter eller sitta kvar i orubbat bo. Skillnaderna blir
nog för de flest marginella.
Läsplattorna ligger fortfarande i träda, beredda att lånas ut
till hugade medlemmar.
Slutligen kan noteras att det var Norra Vasa telefonstation som
först blev av med sina telefonister och att den låg på Norrtullsgatan 47 från 1924
till 1985.
Den
24 februari
hade vi celebert besök igen.
Marianne
Treschow kom och berättade engagerat för oss om sin tid som
generaldirektör i Post- och
Telestyrelsen, PTS. Kemist från början, med rymdverksamhet i bagaget.
Kom till PTS år 2000 som chef för frekvensregleringen och efterträdde Billinger som Gd 2004, nu pensionär (med en del konsultjobb) sedan ett drygt år.
Det kom i mycket att handla om frekvenser. Radiofrekvenserna, en
ändlig resurs som från början måste fördelas globalt, kom efter andra världskriget
att bli mindre ändliga genom att högre frekvenser med begränsad räckvidd nyttjades mer och mer. Samma frekvens kan då nyttjas
för olika ändamål i olika delar av världen.
Fördelningen av 3G-licenser på hösten år 2000 skedde enligt
väl specificerade krav på operatörerna. Man sorterade först ut 5 av 10 intressenter
anonymt och blev, lindrigt sagt, förvånad när det visade sig att Telia inte fanns med
bland de 5 återstående. Ett förhållande som knappast gladde någon.
Utvecklingen går med rasande fart, och lagstiftningen har svårt
att hänga med i svängarna. Lagen om elektronisk kommunikation 2003 öppnade för
auktionering av frekvenser och det blev givetvis ett viktigt område för PTS.
Tyvärr tar finansministern hand om de pengar som kommer in på
auktionerna. Det vore eljest en bra idé att kunna samla pengar
av detta slag i en fond som PTS kunde nyttja för att finansiera sådana fall där det
inte är ekonomiskt rimligt för de affärsmässigt konkurrerande operatörerna att
tillhandahålla telekomanslutning. Nu måste man varje år begära anslag för sådana
USO-uppehållande åtgärder (Universal Service Obligations) och det är en mindre lyckad
lösning. Kanske kunde operatörerna agera för att få en ändrad tingens ordning. För
alla bofasta hushåll ska förstås fortfarande kunna ha tillgång till nätet.
Marianne Treschow menade också att processen för
frekvenstilldelning borde moderniseras. Man tänker fortfarande för mycket i termer av
skilda "boxar" när man skulle kunna rätta sig mer efter behoven. T ex har
mobil telefoni fått tillgång till väsentligt färre frekvenser än vad som egentligen
behövs med tanke på den enorma tillväxten. En bidragande orsak kan vara att telekom
blir mer allomfattande, såväl telefoni som datatrafik, rundradio och TV berörs och
därmed kommer olika delar av regering och departement att bli inblandade.
Andrahandsuthyrning av frekvenser vore också en sak att fundera på. Frekvenserna räcker
till alla behoven om de nyttjas vettigt, var budskapet.
Sverige ligger i framkant på
många sätt. När Telestyrelsen kom till fanns liknande fristående myndigheter i ett
dussin länder - i dag finns de i ca 160 länder. ITU har spelat en viktig roll i
världens omvandling, även om det går trögt.
Den
17 februari
fick vi flytta tillbaka
vår dator, ljudanläggning, projektor (och kaffekokare) från Pratbubblan till
Klassrummet, och det kändes skönt att komma "hem" igen.
Dagens mötestema var ospecificerat och det blev lite av varje.
1. Åke Persson påminde om att vår planerade resa till
Helsingfors närmar sig och att anmälan (och inbetalning av 1000 kr)
måste ske före mars månads utgång (mer info om resan hittar du här).
2. Johan Martin-Löf hade nyligen kommit hem från sin extremt sydliga resa (mellan Kap
Horn och Antarktis bl a) och han kunde rapportera om dagens
telekommöjligheter på ett modernt kryssningsfartyg - de påminner i hög grad om vad man
har för möjligheter hemmavid. Lite lånsammare kommunikation
kanske - satellitlänken från båten har 128 kbps. Betydligt dyrare, men inte
oöverstigligt - 17 kr/min. Bra täckning, i vart fall norr om polcirkeln. Datastuga med
18 datorer fanns ombord. Skönt väder, valar och pingviner hade också imponerat. Enda
felet var kanske att man måste ha en fyrbandsnalle, för på
båten gällde amerikanska frekvensband (men det hade Johan).
Det noterades att en f d Teliaprofil nu jagade investerare för ett liknande
kommunikationsprojekt för europeiska kryssningsfartyg, Seanet.
Det fanns olika synpunkter rörande förväntad avkastning.
3. Kalle Eriksson berättade om väntade problem och oväntade framgångar i samband med
överföring av data från gammal till ny dator. Alla gamla mejl försvann ända tills han
sökte på ett av dem, då hittade datorn det och plockade sedan själv fram hela
brevskörden - ingen var längre förvånad över att datorer kan bete sig så.
Kalle påminde också om det pågående årsmötet, som ju går liksom på räls (fast
betydligt bättre än pendeltågen).
4. Uno Herrlin lät oss titta på några inslag i Ny Tekniks filmer där man plockar isär
tekniska prylar och sedan sätter ihop dom igen (m e m
framgångsrikt). Hur en platt-TV ser ut inuti vet vi nu, även
om inte alla av oss förstår hur det funkar. Och så vet vi hur Herrlin J:r ser ut, det är han som mekar med prylarna. Fler exempel finns
på www.nyteknik.se/popular_teknik/under_skalet.
Den
10 februari
gästade 19 senITel:are på (SJ:s) Trafikverkets Driftledningscentral Dic Stockholm i ”Runda huset” Kungsbron 30. Efter div.
palaver pga. ”växelfel” angivet Nr ”10”
så samlades vi tillslut från olika grupper i krisledningsrummet. En grupp kom dit direkt
samt den andra gruppen lyckades få Kaffe i Infra Nord lunchrum. Där tog vår värd emot,
jourhavande Pietro Nilsson ”Fd.
Banverket”, Infra Nord och ansvarig för operativ incident hantering.
Efter
hans introduktion kom vi till driftledningscentralen där chefen för
driftledningscentralen, Björn Lindberg, gav oss en ingående presentation av såväl
Trafikverkets (SJ:s) uppdrag i dag och hur övervakningen fungerar internt och med de
olika operatörerna: SJ, SL Pendeltåg, Arlanda Express, Green Cargo
och många fler.
Samarbetet med Infra Nord som har hand om infrastrukturen, spår, växlar, signaler och
ledningar samt övervakningen av elförsörjningen, berördes också.
Trafikintensiteten är ca 90 tåg på 4 tim eller 1 var ca 2,5
minut. En stor övervakningstavla hanteras av 8 st operatörer
som bevakar olika delsträckor och tillsammans täcker ungefär Stockholm med omnejd,
Strängnäs, Enköping o Uppsala. Den bygger i princip på en vanlig telefonväxel, med
kopplingar i vanliga kablar, inte datorer och fibrer.
ATC förhindrar kollisioner, och ger loket sin signalposition.
Det är fortfarande mänsklig signalkontroll som bygger på det gamla semafortänkandet.
Bästa körsignal är en vit blinkande och en grön lampa, innebärande ”kör
närmaste körsträcka enligt tidigare planerat körschema”. Däremot betyder 3
gröna att de 3 närmaste signalerna står i läge ej klart.
Tåg som håller tiden har företräde före försenat tåg. Pendeltrafiken är också
prioriterad.
Lite kuriosa: när vi var i elledningsrummet uppstod en incident
som berörde ca 50 % av de närvarande. Det blev elfel till all trafik Centralen –
Älvsjö, varför vi fick lämna driften och el-övervakningen. Dock hann vi med en kort
genomgång hur elen fungerar på tågen vid Öresundsbron som vid gränsen till Danmark
måste skifta från el med 16 2/3 Hz till vanlig 50-periodig el.
Den 3 februari
Calle
Walde (bl a f d radiochef vid materielverket med påtaglig
telegrafverksbakgrund - senast gästade han oss i november 2007) var vår gäst denna
torsdag och det var trångt igen i "Pratbubblan" på museet
. Ämnet för dagen var Marinens
kustradiostationers utveckling under 100 år (1900 - 2000, en
bok i ämnet finns också, skriven av Arne Ahlstöm).
Försök 1899 att få köpa Marconi-utrustning till korvetten
Balder nobbades (Marconi hyrde bara ut). Året därpå inköptes dock tysk utrustning; med
från Tyskland följde även ingenjör Rendahl. En
första kustradiostation fanns i Karlskrona 1902-09. I Vaxholm (Oxdjupet) fanns en tidig
station fram till 1914 och vid Fårösund på Gotland en station fram till 1912. Den
första generationen blev alltså tämligen kortlivad, men nya utrustningar togs i bruk. I
Karlskrona kom en ny station igång 1909, 1941 flyttade
man till Nötholmen (Göran Roos rapporterade att han
tjänstgjort där) och sedan flyttade man lite hit och dit i Karlskrona innan man stängde
2003.
Även på västkusten startade man i början av 1900-talet, vid
unionsupplösningen. Någon riktig fart på SAB, som stationssignalen var, blev det inte
förrän man kom igång på Gnistängen, namngiven efter verksamheten. Namnet finns kvar,
men stationen flyttades flera gånger innan den upphörde år 2000.
Telegrafverket stod för Vaxholms kustradiostation som kom till
1913. Och därifrån skedde rundradiosändning redan 1919! Numera är det dock vandrarhem.
Efter slagsmål mellan verket och marinen delades kustradiostationerna upp på de två
(marinen fick Karlskrona och Tingstäde).
Calle Walde kom sedan in på kommunikationen med U-båtar.
Alexandersson-sändaren i Grimeton hyrdes då och då av marinen fram till 1995 för
sändning till båt i u-läge, sedan var den nedläggningshotad. Men i stället blev den
byggnadsminnesmärke och som vi vet så småningom världsarv 2004. För sändning från
U-båt nyttjas snabbsäning på
kortvåg, som dock kräver nästan ytläge.
Efter fikat bjöd Calle på två gånger Sterky.
Först fick vi höra hans avskedstal när han lämnade KTH för att bli generaldirektör
för Telegrafverket 1942 och sedan se och höra honom berätta minnen i samband med
kortvågsradiokonferensen på Fårö 1986. Han erinrade bl a
om att vetenskapen inte alltid har alla svar: Marconi visste inte att det inte gick att
nå USA med korta radiovågor från Europa eftersom de bara gick raka spåret och skulle
hamna i rymden. Så han prövade ändå, och det gick. Först 20 år senare blev
vetenskapen övertygad om att vågorna reflekterades i jonosfären och därmed kunde nå
jorden igen. Han berättade också om den stackars kungliga tax som vid en stor invigning
behövde ett träd att lyfta benet mot. Endast radiomasten stod till buds och tajmingen
gjorde att sändaren samtidigt gick igång, med avsevärt obehag för taxen som följd.
Liksom veckan innan, en mycket trevlig förmiddag.
Den 27 januari 2011
Det var dagen före världspremiären av NASA-utställnngen på Tekniska Museet och vi var liksom vid julavslutningen hänvisade till den s k Pratbubblan, där utrymmet är begränsat och där det nu dessutom lagrats en massa klädställningar inför morgondagens anstormning av VIP-gäster. Men stämningen var hög och förväntansfull vid årets senITel-premiär, och vi var många som hörsammat kallelsen. Inte så konstigt, eftersom Anders Bruse stod på programmet och han hade lovat prata om teknikskiftet och bredbandsutvecklingen.
För telefoni har ett
teknikskifte inletts: från fast till mobilt med oförändrad kvalitet och pris. Det är
aktuellt inte minst i landets glesbygder.Runt
2 800 av landets 8 000 "stationer" har mindre än 100 kunder anslutna (och på
300 av dem är det högst 10 kunder). Det blir inte ekonomiskt rimligt att bygga fiber
till dessa platser, och det är heller inte rimligt att behålla alla gamla stolplinjer.
Nästan hälften av totalt över 2 miljoner stolpar kan fällas
(och destrueras) om 50 000 telefonabonnemang ersätts med mobil lösning, och det är det
projektet som nu inletts. Mobil täckning kan säkerställas, men för var fjärde
behöver en extra antenn monteras.
Kunderna erbjuds en lösning med "fast mobil" där det för kunden blir
oförändrad funktion, den vanliga telefonen kvar, bibehållet telefonnummer,
oförändrade priser och lite bättre internetmöjlighet jämfört med tidigare. Enda
nackdelarna är vid långa elavbrott (3 dagars batterireserv ingår dock) och för det
fåtal som inte har el utan själva måste hitta en lösning av kraftförsörjningen.
Telia håller med adapter (egentligen ett modem) som ansuter
befintligt jacknät i bostaden, liksom ev
behövlig extra antenn.
Med den lösningen har berörda kunder kanske inte jublat, men klagomålen är måttliga.
Efter ett pilotprov med 500 kunder i 4 kommuner går man nu vidare med 5000 kunder i 60
kommuner. Informationsinsatserna är betydande. I de enstaka fall där ekonomin är
omöjlig och Telia säger upp abonnemang går post- och telestyrelsen in och finansierar
om det är permanenthushåll eller företag. Någon skyldighet för Telia att erbjuda
telefoni till alla finns inte (men vi bör så långt möjligt agera som om så var
fallet, annars blir det det, menade Anders). Mer om
teknikskiftet finns på www.telia.se/teknikskifte
Bredbandsläget i
Sverige är bra i jämförelse med andra länder i Europa, hävdade Anders. Nästan alla
kan få bredband (2 800 kan inte) och väldigt många har det, med hög hastighet
dessutom. Priset är lågt (tycker operatörerna), kunderna kan välja mellan ett flertal
leverantörer och konkurrensen fungerar (visas bl a i att
Telia har mindre än 50 % av marknaden).
Men det räcker inte. Fiberutbyggnaden accelererar nu och når
alla flerfamiljshus, för andra tillkommer snabbare DSL-lösningar med upp till 60 Mbps. Och - inte minst - det mobila bredbandet exploderar vad
gäller såväl användning, som prestanda och täckningsgrad. Regeringen kräver 1 Mbps till alla permanentbostäder och det räknar man med ska kunna
nås med de "nya" frekvensbanden från bl a NMT. För de svåraste fallen har PTS och operatörerna gjort
en abrovinkel som ska lösa finansieringen.
Anders gav också en snabb bild av TeliaSonera i dag (bland mycket annat noterades att vi har 185 000 bredbandsabonnenter i Estland och över 8 miljoner mobilkunder i Kazakstan, det senare ett exemple på länder där både tillväxten och vinsten är god för företaget.
Slutligen berättade Anders om det pågående samspelet mellan Telia och Tekniska Museet för att digitalisera bildarkivet från gamla Telemuseum. Man kommer att lägga ut alla bilderna på Internet och göra det möjligt för tittarna att ge kommentarer till bilder och bildtexter - särskilt hoppas man på faktakorrigeringar och supplementinformation från gamla telepensionärer som vi i senITel. Det går redan nu att se en del av bildarkivet på www.flickr.com/photos/tekniskamuseet-telehistoriska och under våren kommer hela bildskatten att bli tillgänglig.
Inledningsvis meddelade valberedningen att man inför årsmötet, som börjar om halvannan vecka, inte ännu funnit någon villig efterträdare till vår ordförande Kalle, som nu tycker att det är dags för ett skifte på posten. Nomineringar är därför särskilt välkomna, asap. |
Bilderna: Ovan t v: Fast mobillösning? Ovan t h:Vi höll till i Pratbubblan och mycket prat blev det också under kafferasten, här Anders Bruse (t h) i samspråk med vår dessvärre snart avgående ordförande Karl-Erik Eriksson.
Nedan kan du klicka dig fram till referaten från tidigare års torsdagsmöten.
Åter till |
Sidan senast reviderad 2012-01-03